Förtidspensionering – från för mycket till för lite?
Sjukförsäkringen är en av valets viktigaste blockskiljande frågor. Regeringen har under den gångna mandatperioden genomfört omfattande förändringar, som de rödgröna till stora delar har lovat att dra tillbaka vid ett maktskifte. Det ska inte finnas några tidsgränser och ersättningsnivån i sjukpenningen ska höjas, skriver de rödgröna i sitt manifest. Regeringen å sin sida står fast vid sina reformer men lovar att utreda systemet vidare.
SVT:s partiledarutfrågning av Fredrik Reinfeldt den 2 september 2010 handlade mycket om denna fråga. Debatten efteråt har mestadels kretsat kring SVT:s metod att pressa Reinfeldt att uttala sig om Jörg Teichert, den strokedrabbade överläkaren som klarade av att arbeta 75 procent av hel arbetstid och som nekats sjukersättning för den resterande fjärdedelen. Försäkringskassan gjorde bedömningen, baserat på läkaruttalanden, att han har tillräcklig arbetsförmåga för att arbeta heltid i ett skyddat eller subventionerat arbete och avslog hans ansökan. Teichert, och förmodligen de flesta tittare, tyckte att beslutet var befängt, slöseri med hans kompetens och en samhällsekonomisk förlust.
Att SVT missade ett pressmeddelande från Socialdemokraterna som precis före sändningen avslöjade att Teichert dagen efter skulle delta i en presskonferens tillsammans med Mona Sahlin har förvisso lett till en nyttig diskussion om mediernas ansvar att bedriva opartisk journalistik. Men misstaget, tillsammans med själva sättet att utgå från enskilda exempel som en minister mycket sällan vågar kommentera, har flyttat fokus från den principiellt viktiga frågan om sjukförsäkringen och dess gränser. Statsministern borde ha ställts till svars om den mer generella frågan hur regeringen anser att en person som bara klarar av sitt vanliga arbete på deltid bör behandlas. Ska denne alltid kunna förtidspensionera sig för resten av tiden, eller kan man kräva att denne ska ta annat, mindre kvalificerat arbete på heltid?
Regeringen måste också ställas tills svars för sin styrning av myndigheter. Det är regeringens ansvar att ge tydliga instruktioner till den myndighet som sköter tillämpningen av försäkringen, så att den kan följa regeringens avsikter. På den punkten har regeringen brustit. Problemet är betydligt mer generellt än det enskilda fallet med Teichert. Redan i våras skrev Finanspolitiska rådet, där jag är ledamot, att
Försäkringskassan har haft svårt att tolka de nya reglerna. Dess tolkningar har i flera situationer hamnat i konflikt med regeringens påstådda intentioner. Detaljerna, liksom undantagen, har blivit allt fler sedan regeringen fått komma med förtydliganden. Detta har ytterligare försvårat tillämpningen av de nya reglerna. Mot bakgrund av hur komplicerade överväganden som reglernas tillämpning förutsätter, samt vilken betydelse försäkringen har för enskilda människor, hade ett närmare samarbete med Försäkringskassan om reglernas utformning och tillämpning varit önskvärt.
För att kunna bli beviljad sjukersättning, dvs förtidspension, ska arbetsförmågan numera vara stadigvarande nedsatt för alla typer av arbeten på hela arbetsmarknaden. Stadigvarande betyder för all överskådlig framtid och hela arbetsmarknaden syftar till både den reguljära arbetsmarknaden och alla typer av subventionerade arbeten t ex med lönebidrag eller inom ramen för Samhall. Jag känner inte till detaljerna kring fallet Teichert tillräckligt bra för att kunna hävda att inga feltolkningar gjorts, men jag kan inte riktigt se att Försäkringskassan skulle ha gått emot regeringens intentioner i frågan om hur arbetsförmågan ska bedömas.
Däremot kan – och bör – rimligheten i bedömningskriterierna förstås diskuteras. Mycket i sjukförsäkringen pekar åt rätt håll och forskningsstöd finns för att regeringens reformer såväl stärker drivkrafterna till arbete som ökar möjligheterna att arbeta. Rehabiliteringskedjan ser ut att få genomslag och övergången till arbetsförmedlingen att fungera relativt väl för de flesta. Sjukskrivningarna fortsätter att minska liksom de regionala skillnaderna i sjukskrivningstal. Så även förtidspensioneringarna: Efter att ha ökat både orimligt och oförklarligt mycket under flera decennier har de till slut vänt kraftigt nedåt sedan 2005.
Men framtiden kommer att visa om utvecklingen i förtidspensioneringarna är den samhällsekonomiskt effektiva och om systemet vinner legitimitet. Kapitlet om sjukförsäkring i Finanspolitiska rådets rapport, som i övrigt ger regeringen beröm för att ha angripit ett svårt problem, avslutas med varningens ord som tål att upprepas:
För de äldre är det möjligt att förtidspensionering beviljas i alltför liten omfattning. Vi vill varna för att kriterierna för förtidspensionering kan ha blivit för strikta.
Kommentarer