Delat ansvar för både barn och styrelsearbete
Jag läser boken När Sverige sålde Nobelprisindustrin, av Torun Nilsson, och slås av frånvaron av kvinnor i den svenska läkemedelsindustrins historia. Jag bläddrar till bokens register och hittar 13 kvinnor bland 222 män. Av dessa har endast fem en direkt koppling till branschen såtillvida att de arbetar åt, eller sitter i styrelsen i ett av företagen. De övriga sju är politiker eller journalister, en är generaldirektör för Nutek och en änka till Astras grundare.
Detta är egentligen på intet sätt överraskande. En berättelse som mestadels äger rum i styrelserummen kommer att befolkas av män, oavsett bransch. Så har det varit förr och så är det än idag. 22 procent av styrelsemedlemmarna i dagens bolagsstyrelser är kvinnor.
Ordförandeposterna innehas bara till tre procent av kvinnor. För VD-posterna är siffran bara två procent. Av samtliga affärsområdes- eller divisionschefer i näringslivet är åtta procent kvinnor. Utvecklingen mot en större representation har med andra ord gått långsamt. (Tomas Nilsson, Kön och makt i svenskt näringsliv, i Kirsti Niskanen & Anita Nyberg (red), Kön och makt i Norden, Del 1 Landrapporter, TemaNord 2009:569.)
Varför det ser ut som det gör besvaras olika beroende på vem man frågar: Informella nätverk, säger de kvinnor som trots hindren nått toppositioner. Kvinnor söker inte, säger toppmännen. Problemet med männens svar är att dessa positioner inte är sådana som söks, man blir utsedd till dem. Kvinnor blir i något högre utsträckning valda i öppna rekryteringsprocesser.
Men låt oss ändå stanna en stund vid toppmännens svar, att kvinnor inte söker. Hur irrelevant det än är så lever den tron kvar hos många, liksom andra besynnerliga uppfattningar som att ”kvinnor kan inte sitta i en styrelse för de vill inte resa”. Det här är anekdoter som berättas vid seminarier, i intervjuer och utredningar. De påverkar beteendet hos dem som fattar besluten, oavsett hur sanna de är.
Hur kommer det sig då att dessa fördomar om kvinnor envisas med att leva kvar? För några år sedan gav jag ut en bok, Välfärd på deltid, som ett resultat av ett SNS-forskningsprojekt om deltidsarbete och deltidsersättning från olika socialförsäkringar. Den tecknade en tydligt uppdelad bild av den svenska arbetsmarknaden som anpassat sig till deltidsarbete i vissa branscher och yrken.
Slutsatsen, som än så länge är mer av en hypotes än ett belagt empiriskt resultat, blev att uppdelningen kan vara självförstärkande såtillvida att stor efterfrågan på deltidstjänster, framför allt bland kvinnor med små barn, bidrar till en sådan anpassning hos arbetsmarknaden. Följden blir ofta ofrivilligt deltidsarbete även för de kvinnor som vill jobba heltid i dessa yrken. Men följden blir också en grogrund för fördomar om att ”kvinnor som bara vill arbeta deltid”.
Mer än en tredjedel av samtliga sysselsatta kvinnor jobbar mindre än heltid. Det gäller i stor utsträckning även högutbildade kvinnor, särskilt under perioden då barnen är små. Jag tror att detta hänger ihop med kvinnors låga representation i ledande poster. Många högutbildade kvinnor går ned i arbetstid och låter mannen satsa på karriär eftersom den förväntade avkastningen av mannens karriärsatsning är större än kvinnans. Och många styrelser fortsätter att utse nya ledamöter bland de ”säkra korten” alltså i sina mansdominerade nätverk.
Manliga näringslivstoppar har fortfarande knappt några kvinnor bland sina närmaste kollegor. Dessutom lever de enligt undersökningar oftare i traditionella familjer med hemmafru eller deltidsarbetande fru än andra män, har fler barn och är sällan föräldralediga, vilket torde förstärka deras uppfattning om att kvinnor inte vill satsa på karriär. Dessa beslut är i många fall fullt rationella under ofullständig information.
Hur komma vidare? Jag önskar att någon forskare tar sig tid att belägga – eller förkasta – dessa hypoteser så att vi har mer fakta på bordet. Men redan innan dess önskar jag att man vid alla dessa intressanta och engagerade seminarier om kvinnor i styrelserum vågar beröra det känsliga faktum att många högutbildade ambitiösa kvinnor tar en flerårig paus i sina karriärsteg under småbarnsåren. Diskussionen om delat ansvar för barnen och delat ansvar i styrelserummen hör ihop. Öppenhet om kopplingen emellan dem vore mycket värdefullt för jämställdhetsdebatten.
Att läsa
Kön, makt och statistik (2007), SOU 2007:108.
Maktens kön. Kvinnor och män i den svenska makteliten (2007) Anita Göransson, red. Nora: Nya Doxa Bokförlag
Göransson, Anita (2004), Kvinnor, män och karriärer. Visioner och verklighet i näringslivet. Stockholm: SNS Förlag.
Välfärd på deltid (2008), Laura Hartman, red. Stockholm: SNS Förlag.
Kön och makt i Norden, Del 1 Landrapporter (2009), Kirsti Niskanen & Anita Nyberg, red. TemaNord 2009:569.
Nilsson, Torun (2010), När Sverige sålde Nobelindustrin. Historien om Astra, Pharmacia och Kabi. Stockholm: SNS Förlag.
Kommentarer