Kritikerna har fel om välfärdsjobben
Lars Ljungqvist, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och medlem i SNS Konjunkturråd 2011 och Anders Vredin, vd SNS och ordförande i SNS Konjunkturråd 2011.
SNS Konjunkturråds förslag om att inrätta välfärdsjobb för arbetslösa har mött kritik, både från regeringen och från fackligt håll. Finansminister Anders Borg anser att en sådan reform skulle bli för dyr för statskassan. Fackförbundet Kommunals ordförande Annelie Nordström är kritisk av helt andra skäl och förespråkar i stället fler fasta anställningar inom vård och omsorg. En stor del av kritiken ger nästan intrycket att vi inte har något arbetslöshetsproblem i Sverige – eller att alternativet till vårt förslag skulle vara full sysselsättning imorgon.
Enligt officiell statistik är omkring 400 000 personer arbetslösa i vårt land, vilket motsvarar ungefär 8 procent av arbetskraften. Detta är den nivå som arbetslösheten i genomsnitt legat på sedan krisen i början på 90-talet. Det är med andra ord uppenbart att problemet är av långsiktig natur och till ganska liten del har med konjunkturläget att göra. Till den höga arbetslösheten ska dessutom läggas ett stort antal människor, oklart hur många, bland studerande, sjukskrivna, förtidspensionärer, etc., som skulle kunna och vilja arbeta. Utanförskapet är inget påhitt utan ett stort och allvarligt problem för många.
Även om läget på den svenska arbetsmarknaden nu förbättras gradvis, finns det tyvärr goda skäl att tro att arbetslösheten kommer att vara fortsatt hög under överskådlig framtid. Regeringens reformer med bland annat jobbskatteavdrag bidrar visserligen till att sysselsättningen ökar. Men det är inte samma sak som att arbetslösheten minskar. Reformerna ökar nämligen inte bara efterfrågan på arbetskraft utan även utbudet, vilket också är syftet. Det innebär att arbetslösheten mycket väl kan bli kvar på en hög nivå.
Inrätta välfärdsjobb
SNS Konjunkturråd har föreslagit att regeringen bör inrätta välfärdsjobb för de arbetslösa inom offentligt finansierad vård och omsorg. Det kan dock röra sig om både offentligt och privat driven vård- och omsorgsverksamhet. Välfärdsjobb är inte fasta anställningar, utan en annan – och tidigare – aktivering av de arbetslösa än de åtgärder som finns idag. Ersättningen till dem som utför välfärdsjobben ska ligga på ungefär samma nivå som den de får idag, som arbetslösa. För att behålla den ersättningen måste man dock tacka ja till ett välfärdsjobb, det blir alltså en motprestation för den ersättning man erhåller. De första sex månaderna som arbetslös behöver man inte utföra något välfärdsjobb, men sedan ökar arbetsinsatsen gradvis.
Det finns flera olika argument för ett sådant system. Arbetslöshet är ett slöseri med samhällets resurser, och oftast mycket negativt även för den enskilde som drabbas. Om de arbetslösa sysselsätts inom vård och omsorg kan kvaliteten i de verksamheterna höjas, samtidigt som de arbetslösa upprätthåller en starkare kontakt med arbetsmarknaden och kan känna att de utför meningsfulla uppgifter.
Det är också väl känt att aktivering av arbetslösa gör att de ofta hittar ett arbete snabbare än de annars skulle ha gjort. Anledningen kan vara både att de söker jobb hårdare (för att de ändå måste utföra välfärdsjobb eller motsvarande) och att de blir mer eftertraktade på arbetsmarknaden än arbetslösa som inte deltar i några aktiviteter.
Starka reaktioner
Reaktionerna på vårt förslag har varit både positiva och negativa. Till exempel har den socialdemokratiska ledarduon Håkan Juholt och Tommy Waidelich sagt sig vara beredda att pröva idén i någon form (DN 31/3). Som konstaterats i tidningen Arbetaren (14 april) finns det dock delade meningar om välfärdsjobben inom socialdemokratin, och kommentarer i media knutna till socialdemokraterna och vänstersidan i politiken har överlag varit negativa.
Tyvärr är det svårt att uppfatta kritiken på något annat sätt än att man inte tar arbetslösheten på allvar. Kritikerna ger dessutom en överdrivet negativ bild av välfärdsjobben, och avspeglar en ganska lättsinnig inställning både till de arbetslösas situation och dagens brister inom vården och omsorgen.
Ett vanligt argument mot välfärdsjobben är att ”det som behövs är istället fler ordinarie vård- och omsorgsjobb”. Ett annat argument gäller de arbetslösas kvalifikationer i förhållande till välfärdsjobbens kompetenskrav. Det har hävdats att det behövs ”fler ordinarie anställda med goda kunskaper” och att speciellt facken menar att det behövs ”utbildad personal”. Denna kritik missar poängen att välfärdsjobben inte ska ersätta ordinarie personal. Välfärdsjobbare ska vara personer som annars hade varit arbetslösa och som ska hjälpa till utöver den personal som finns idag.
Resursförstärkning till vården
Det finns ingen motsättning mellan välfärdsjobb och ordinarie anställda. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har under de senaste decennierna hållit igen på de offentliga utgifterna (som andel av BNP). Om denna trend skulle brytas och fler ordinarie, offentligt finansierade, vård- och omsorgsjobb skulle skapas, så står inte detta i konflikt med satsningar på välfärdsjobb, som ju blir en ytterligare resursförstärkning! Det bör samtidigt påpekas att det inte alls ligger i korten att arbetslösheten skulle kunna minskas tillräckligt genom permanent ökade offentliga utgifter på vård och omsorg. Inget politiskt parti, förutom möjligen Vänsterpartiet, driver en sådan linje.
När det gäller kompetenskraven för att utföra välfärdsjobb, så vill vi understryka att SNS Konjunkturråd på intet sätt menar att det inte skulle krävas några kvalifikationer för att arbeta inom vård och omsorg. Välfärdsjobben handlar om extra arbetsinsatser för att fylla ut luckor och komplettera det arbete som redan görs. Man bör heller inte blunda för att det finns personer inom vården och omsorgen redan idag som saknar särskild utbildning för detta. Det är inget konstigt med det, eftersom det alltid finns arbetsuppgifter som behöver utföras men som inte kräver så mycket av förkunskaper.
Ett annat argument mot välfärdsjobb som tyvärr förekommer, men som förhoppningsvis inte avspeglar någon allmänt utbredd människosyn, lyder något i stil med att ”Alla människor passar inte att arbeta med människor”. De flesta av de 400 000 arbetslösa skulle alltså inte passa att arbeta med andra människor?
SNS Konjunkturråd är beredda att tro det motsatta, att de flesta arbetslösa är kapabla att utföra arbetsuppgifter liknande de som många som har jobb utför, inklusive att ta hand om andra människor. Och vi tror att många av dem som behöver hemtjänst och äldrevård hellre skulle tas om hand av någon som idag är arbetslös, än att vara utelämnade åt att klara sig själva.
Högre ersättningsnivåer kräver större offentliga utgifter
Då är kritiken mot den ersättningsnivå välfärdsjobben skulle ge mer begriplig. Kritikerna menar här att lönerna för välfärdsjobben inte ska få ligga under kollektivavtalsnivån hos de ordinarie anställda i vården. Här gäller det dock att inte låta det bästa bli det godas fiende. Med ersättningar på de nivåer de arbetslösa har idag skulle de statsfinansiella kostnaderna för välfärdsjobben bli små och inskränka sig till administrationskostnader.
Högre ersättningsnivåer skulle kräva större offentliga utgifter, vilket det inte finns något brett politiskt stöd för, som vi tidigare påpekat. Dessutom är det viktigt att de som får ett välfärdsjobb har en stark drivkraft att finna ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Det förutsätter att ersättningen hålls på en låg nivå.
Andra kommentatorer har jämfört välfärdsjobben med de tidigare plusjobben. Dessa innebar en ersättning enligt avtalsenlig lön (dock med ett tak för subventionen på 1000 kr/dag) och erbjöds till personer efter två års arbetslöshet. Välfärdsjobb är något som ska erbjudas mycket tidigare, men i gengäld till en lägre ersättning.
Listan med de argument som framförts mot välfärdsjobben är lång, men vi nöjer oss med att ta upp ytterligare ett. Det är tesen att välfärdsjobb bara skulle vara en ny form av det som idag kallas Fas 3, ett inslag i arbetsmarknadspolitiken som fått stark kritik.
Välfärdsjobb skiljer sig från FAS 3
Men välfärdsjobb är absolut inte Fas 3. För det första ska välfärdsjobben sättas in på ett mycket tidigare stadium under arbetslösheten - efter sex månader. De som kommer till Fas 3 idag har ofta varit arbetslösa i tre år. För det andra är de aktiviteter som många får utföra i Fas 3 långt mindre meningsfulla än de som välfärdsjobben skulle innebära. För det tredje är Fas 3 en dyr form av sysselsättning för långtidsarbetslösa.
Välfärdsjobben är inte bara mer meningsfulla utan borde också gå att administrera mycket billigare än Fas 3. Detta framgår inte minst av att kostnaderna för att skapa sysselsättning i Fas 3 är högre än kostnaderna för att göra det inom Samhalls ram.
Vi påstår inte att välfärdsjobb är någon patentlösning, vare sig mot arbetslösheten eller mot bristerna inom vården och omsorgen. De ska ses som ett komplement till andra åtgärder som vidtas eller behöver vidtas. Syftet är att snabbt kunna sätta många av dem som idag är arbetslösa i arbete. Andra åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt måste också vidtas för att hålla arbetslösheten låg på lång sikt.
Prova i liten skala
Det är tydligt att förslaget om välfärdsjobb utmanar invanda tankemönster. Kritikerna slår förslaget ifrån sig utan att vilja inse att vi nu måste pröva nya lösningar. Arbetslösheten har i genomsnitt legat på en oacceptabelt hög nivå – 8 procent – under tjugo års tid! Det är förståeligt att många av våra kritiker hellre vill se att de arbetslösa får fasta jobb till kollektivavtalade löner. Men det är mycket svårare att förstå att när detta uppenbarligen inte går att uppnå, då är man beredd att acceptera bestående hög arbetslöshet (och brister i vården och omsorgen) hellre än att pröva andra lösningar. Denna bristande verklighetsförankring är faktiskt allt annat än att visa omtanke om de arbetslösa.
Man borde åtminstone kunna tänka sig att pröva välfärdsjobb i liten skala, kan vi tycka. Låt nuvarande deltagare i Fas 3 frivilligt anmäla sig till att utföra välfärdsjobb. Utvärdera efter två år vilka som haft den mest positiva utvecklingen (av inkomster, chanser till reguljära jobb, etc.) – de som har haft välfärdsjobb eller de som valt att fortsätta inom ordinarie verksamhet i Fas 3. Det vore inte ett perfekt designat experiment som garanterat leder till tydliga slutsatser. Men det vore i alla fall ett allvarligt menat försök att förbättra situationen för dem som är arbetslösa idag. Och för många av dem som inte upplever att de får tillräcklig vård och omsorg.
Artikeln är även publicerad på Newsmill.
Kommentarer