Vården kan bli bättre - högre effektivitet kan spara miljoner

– Vi behöver ett bredare samtal kring vårdens innehåll. Det är inte enbart en fråga för professionen och politiken. I vården finns minst tre huvudaktörer – patienten/medborgaren, professionerna och politikerna, säger Anna-Karin Eklund, sjuksköterska och ordförande i Vårdförbundet.

Anna-Karin Eklund  är en av elva personer som har bidragit till boken Recept för vården, och har gjort det med kapitlet ”Värdighet, respekt och professionellt agerande”.

– Grundbudskapet i boken är att vården kan bli bättre. Vi vill alla ha den allra bästa vården. En vård som bygger på kunskap som finns där och när vi behöver den. Det offentligt finansierade systemet är viktigt för att få en likvärdig vård för alla, men det krävs att resurserna fördelas solidariskt, säger Anna-Karin Eklund.

Barbro Westerholm, läkare och riksdagsledamot (tidigare ordförande i Sveriges pensionärsförbund och generaldirektör för Socialstyrelsen) menar att det inte är brist på resurser som är problemet inom vård och äldreomsorg, utan samordningen.

– Det finns resurser i sjukvården och omsorgen om de används rätt. Det behövs en dirigent som samordnar insatserna, säger hon. Dirigenten ska ha stora öron för att höra vad lyssnarna, det vill säga patienterna och omsorgstagarna behöver.

Förslagen i Recept för vården pekar mot en effektiviserings-potential på hundratals miljarder. Det innebär att det finns ett utrymme för mer verksamhet med givna resurser.

– Men det viktigaste är att en högre effektivitet skulle innebära mindre oro och lidande för patienterna, bättre resultat av vården, färre onödiga skador och dödsfall, högre överlevnad, en bättre livskvalitet för patienter och anhöriga, säger Jane Cederqvist (red). Vårdens och omsorgens uppdrag är att skapa ett värde för patienter och medborgare. Patientens behov måste vara utgångspunkten för allt som görs inom vården. Det verkar som om man inte alltid har förstått uppdraget.

Felaktig läkemedelshantering är ett av de problem som tas upp i boken. I dagsläget kostar exempelvis detta, utöver individens lidande, mellan 12-20 mdr/år. Läkemedel behöver heller inte alltid vara den bästa lösningen för att hålla sig frisk.

Utbildning i läkemedelsanvändning utgör mindre än fem procent av utbildningstiden för läkarstudenterna, något som Barbro Westerholm anser vara alltför blygsamt. Läkemedel är den vanligaste behandlingsmetoden och Barbro Westerholm menar också att läkarna måste kräva ytterligare utbildning i att medicinera äldre personer. De måste också basera sin läkemedelsbehandling på diagnos av patientens problem, inte bara symtom, vilket hon menar förekommer ibland enligt forskning som gjorts på området. Barbro Westerholm efterlyser även ett system där en läkare har ett helhetsansvar för den medicinska behandlingen för äldre patienter. Den läkaren ska samordna behandlingsprogrammet, få tillgång till förskrivarstöd och regelbundet utvärdera och ompröva läkemedelsbehandlingen.

I kapitlet ”Du ser ju så frisk ut” skriver Anette von Koch, egen företagare och ordförande i LAM Academy, om sin långa kamp för få en diagnos på sina lungproblem, vilket slutligen blev *LAM. Hon har under hela sitt vuxna liv ständigt besökt sjukvården och menar att det är själva organisations-strukturen som har den största makten över både patienter och vårdpersonal. Anette von Koch beskriver i Recept för vården hur hennes symtom upprepade gånger bortförklarades av vårdpersonalen, hur hon felaktigt diagnostiserades ”obehandlad astma” och hur en lungtransplantation i sent skede räddade henne. 

– Att se för frisk ut vid en första kontakt med vårdcentralen eller en klinik, då det ännu inte finns provsvar eller undersökningar att utgå ifrån kan komma att vilseleda läkare eller sjuksköterskor. De undersökningar som borde göras bedöms eventuellt inte som nödvändiga. Och det kan då vara lätt att avfärda de beskrivna symtomen och besvären som något som ’går över av sig självt’, säger hon.

Anna-Karin Eklund menar att det är bristen på uppföljning och utvärdering som gör att situationer likt de Anette von Koch beskriver, kan uppstå.

– Den prioriteringsordning som görs följs inte upp i planeringen av vården. Det saknas systematisk uppföljning och utvärdering av vården utifrån hur den ska genomföras och hur resurser ska fördelas utifrån behov. Det blir fel, eller det blir inte rätt, men ingen vet riktigt varför. Med bättre uppföljning också av hur resurserna fördelas skulle det skapas bättre möjlighet att göra ”rätt”. 

Anette von Koch reflekterar även i sitt kapitel kring kommunikationen inom vården. Hon menar att hur väl kommunikationen mellan patient och vårdpersonal är avgör för hur bra vårdresultatet blir.

Sjukvården domineras i dag av män på ledande befattningar, men kan det faktum att kvinnliga läkarstuderande ökat till 70 procent, kan det så småningom driva på en förändring till det bättre? 

– Att även se kommunikationen ur ett könsperspektiv är intressant, svarar Anette von Koch. Kvinnor och män har enligt flera studier olika sätt att kommunicera. Om det i framtiden blir fler kvinnor i ledande ställning så är det inte omöjligt att kommunikationsmönstret förändras till att bli mindre hierarkiskt.

– Även om  den hierarkiska vårdorganisationen kan spela en viss roll, fortsätter Anette von Koch, så är det troligtvis vårdpersonalens attityd, personliga egenskaper, erfarenheter och förståelse som är avgörande i samspel med patientens förmåga att beskriva och uttrycka sin upplevelse och situation som har störst betydelse. Den tid som är avsatt till mötet mellan patient och läkare/sjuksköterska spelar även stor roll. Tidsbrist känns av för både patient och vårdpersonal, kommunikationen ’stoppas’ och missförstånd kan uppstå, säger hon.

Anna-Karin Eklund anser att kommunikationen och dess förutsättningar inte enbart är en fråga för läkaren. Vården är tvärvetenskaplig och individens behov mer än bara det sjuka organet.

– I vården finns många yrkesgrupper och ett gott bemötande måste prägla varje möte oavsett om det är långt eller kort eller vem som möter patienten. Hälsa handlar om hela människan. Hälsa och välbefinnande är fysisk, psykisk, social och andlig. Alla människor vet mest om sig själv, sina egna behov, sina känslor och upplevelser, betonar Anna-Karin Eklund. Och allt detta måste individen få utrymme att samtala om för att vi i vården ska förstå helheten. Hälsa och helhet hänger samman och för att nå hälsa måste individen ses i sitt sammanhang. Där finns annan kunskap än den naturvetenskapliga som måste användas i mötet med individen. Vårdmötet sker alltid på individens villkor. Det är förutsättningen för att skapa en bra relation men också skapa en grund för läkning och att återställa hälsa.

Barbro Westerholm har skrivit kapitlet ”Jag vill leva hela livet, också sista sträckan” och är den som tar upp äldreperspektivet i boken. Hon menar att det finns mycket pengar i äldrevården och omsorgen som skulle kunna användas på ett bättre sätt. Barbro Westerholm pekar bland annat på att det delade huvudmannaskapet skapar allvarliga problem och att alltför mycket tid går åt till att diskutera vem som ska betala vad.  Hon skriver bland annat att om fallskador bland äldre kan förebyggas och läkemedelsproblmen minimeras så görs en besparing på 20 miljarder.

Barbro Westerholm skriver också att alltför många biståndsbedömare saknar den kunskap som krävs för att bedöma äldres hjälpbehov, och med den stora gruppen 40-talister ökar framöver behovet av kompetens inom området. De kliniskt utbildade måste här också bli fler för att kunna möta behoven. Hon efterlyser även ett inrättande av äldreombudsmän i kommunerna, och anser att Regering och Sveriges Kommuner och Landsting nu måste enas om hur ökat stöd till anhörig- och närståendevårdare kan förbättras. Dessa står idag för två tredjedelar av vården och utan deras insatser skulle äldreomsorgen haverera.

Sverige har enligt OECD världens äldsta befolkning och andelen som är över 65 år kommer att fortsätta öka.  Men vem hjälper till att föra denna växande grupps talan när inte anhöriga och närstående finns eller kan ta ton?

– Man måste välja in personer som i riksdag, kommun, landsting och regioner vill föra just de äldres talan, säger Barbro Westerholm. Sen är det viktigt att pensionärsorganisationerna: Anhörigförbundet, Demensförbundet, Alzheimerföreningen, hela tiden är på bettet för att blåsa på opinionen. Politiker inom det här området klarar inte att föra saker och ting framåt om det inte finns en högröstad opinion.

I Recept för vården betonas genomgående vikten av samordning och samarbete som en del för att bota vården. LAM Academy är ett initiativ som kanske kan inspirera till fler?

– Under våren bildades den ideella föreningen LAM Academy som ett samarbetsprojekt mellan Lung-Allergikliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, LAM-patienter och deras anhöriga, berättar Anette von Koch. Målet är att vara ett nätverk för att stötta patienter och deras anhöriga, sprida kunskap om sjukdomen och stimulera forskning kring LAM. Ett specialistteam på Karolinska är på väg att organiseras. Samtidigt har vi en hemsida på gång och en informationsfolder under produktion. LAM Academy är också tänkt att samarbeta med The LAM Foundation och LAM Treatment Alliance, LTA, i USA.

Hoppet, säger Anette von Koch, är att vi tillsammans över gränserna ska kunna hjälpas åt på olika sätt, och att hitta ett botemedel för LAM.

* LAM (lymphangioleiomyomatosis) är en progressiv lungsjukdom som främst drabbar kvinnor i fertil ålder. Sjukdomen karakteriseras av en abnorm tillväxt av glattmuskelceller i lungorna. Genom sin tillväxt förstörs lungvävnaden och hålrum, cystor, bildas. Läs mer om LAM på www.thelamfoundation.org .

 Läs mer och beställ boken