Bengt Rydén och Hans Tson Söderström har klagat på att jag inte berättade mer om min SNS-tid i min memoarbok "Pojken i dörren". Jag håller med om att det blev rätt sporadiska glimtar och mest om löntagarfondstriden. Men jag skrev i alla fall att "idémässigt har mitt verkliga hem varit SNS" och det gäller lika mycket idag, som när boken skrevs för snart tio år sedan. Nu har jag lovat att skriva lite mer utförligt. Men när jag sätter mig ner på kansliet för att friska upp minnet med hjälp av styrelseprotokoll, årsberättelser och listor över utgivna publikationer, finner jag underlaget ganska ihåligt och svårt att systematisera. Förklaringen är väl att SNS ända från sin tillkomst varit så framtidsinriktat att man inte hunnit med att systematiskt bevara dokumentation från det förflutna.

 

Därför blir dessa minnesanteckningar också bristfälliga och repsodiska - med mer karaktär av kåseri än av historiebeskrivning. Underlaget har främst varit dagboksanteckningar, tidningsartiklar och de SNS-skrifter i vilka jag medverkat som författare. Men när jag läser genom dessa fragment av en historia verkar de som Marcel Prousts berömda madeleinekakor. Plötsligt kommer den mirakulöst tillbaka - den tid som flytt.

Under åren 1966-1972 var jag verksam i Exportföreningen, först som vvd sedan som vd, och fick då en bred kontaktyta inom näringslivet. Genom att under de åren vårt samhällsliv drabbades av den märkliga kulturrevolution som symboliseras av året 1968, kom jag att i hög grad stå på samhällsdebattens barrikader för att försvara marknadsekonomi, frihandel och ett privat näringsliv mot ursinniga angrepp från en nyfrälst socialistisk vänster. Till skillnad från många av "direktörerna" gjorde jag det med iver och lust. Jag tillhör den människotyp som älskar idédebatt och stimuleras av konträra åsikter. Att vi kämpade i hård motvind var uppfriskande och stimulerande. Jag har alltid funnit det roligare att kryssa än att slöra.

Det ar väl därför SNS dåvarande vd Göran Albinsson, som själv var samma andas barn, tog kontakt med mig för att engagera mig i SNS. Själv säger han spydigt att det var för mitt nobla visitkort, som var bra för utlandskontakterna. Jag började i Stockholms-gruppen, blev efter kort tid ordförande där, för att 1972 bli invald i SNS styrelse som suppleant. Ordförande var då Sven Söderberg som betraktades som och var en symbol för att nu även Wallenbergssidan stod bakom SNS. Den hade under organisationens första två decennier förhållit sig skeptiskt passiv. Men under intryck dels av den ledningskris som uppstod i SNS genom konflikten med Näringslivets fond under Göran C-O Claessons vd-tid (1961-1962), dels av "kulturrevolutionens" stormvindar, ville man visa en enad näringslivsfront mot den vänstervridning av socialdemokratins politik, som inträtt efter det att Olof Palme 1969 blivit statsminister. Jag tog över ordförandeklubban 1974 och skulle behålla den betydligt längre än de två år, som då var kutym av skäl, som jag skall återkomma till. Bengt Rydén tillträdde som vd ungefär samtidigt och vi skulle bilda ett samspelt team under mina ordförandeår.

En av SNS-kretsens mest stridbara krafter var Sven H. Åsbrink. Hans kritiska analyser av den socialdemokratiska politiken kulminerade i boken "Den ofantliga sektorn", som han skrev i samverkan med Rolf Millqvist. Från början var det meningen att skriften skulle publiceras av SNS, men den betraktades 1972 som alltför militant och politiskt prononcerad för att passa in i SNS publikationsprofil. Frågan var av principiell betydelse och föredrogs av vd Göran Albinsson i styrelsen och jag ser i vd:s föredragningspromemoria att han rådfrågat Lars Lidén och mig och att vi av nämnde skäl avrått. Det är ett råd som jag idag inte är särskilt stolt över. Tiden har givit Åsbrink och Millqvist rätt och givit dem äran för att på ett tidigt stadium pekat på farorna med den offentliga sektorns våldsamma tillväxt, som skulle bli ett av 70- och 80-talens största samhällsekonomiska problem. Men SNS ordnade en stor offentlig debatt i frågan och författarna försvarade med bravur sina teser.

Företagsledarkonferenserna i augusti i Tylösand hade vid den här tiden en ännu mer markerad karaktär av höjdpunkt i verksamhetsåret än vad som är fallet idag när SNS expanderat och kraftigt breddat sin verksamhet. Men samhällsmiljön har också radikalt förändrats. När vi då samlades i Tylösand var det i en tid då företagsledarna var mer herrar över sin kalender än är fallet idag då internet och mobiltelefoner styr planeringen. Det var också en tid då samhällsklimatet och politiken i Sverige var en dominerande faktor för "direktörerna". Idag har företagens värld blivit global och vad som händer i svensk politik och ekonomi uppfattas av många som varande av mindre betydelse.

För mig var det oerhört stimulerande att komma till Tylösand. Arbetsatmosfären var semesterglad och avslappnad. "Alla" var där - med undantag av Marcus Wallenberg. (Ett undantag gjorde han 1969 för att markera den enade fronten). Handelsbankens Tore Browaldh och Jan Wallander toppade listan tillsammans med Skandinaviska Bankens Lars Erik Thunholm - de var ju SNS "founding fathers" tillsammans med Industriförbundets Axel Iveroth. Bland industrins män tornade Erland Waldenström, vars Gränges då fortfarande var ett flaggskepp av första ordningen. Gränges vd Johan Åkerman satt med i SNS styrelse och skulle ha efterträtt mig som ordförande 1976 om inte den stora lönsamhetskrisen vid 70-talets mitt fått det stolta Grängesskeppet att tragiskt kapsejsa.

1974 visade Gränges rekordvinst om 600 miljoner, vilket var oerhörda siffror på den tiden. I slutet av september det året var vi många i SNS ledning som var inbjudna att medfölja ett chartrat plan för inbjudna gäster till sjösättningen av en kombinerad olja-malm tanker M/V Torne. Varvet låg i Pula i Jugoslavien, en stat som då verkade lika solid som Gränges. Det var ett påkostat program med middagar, dans och fri entré på nattklubben på hotell Brioni där vi bodde. På hemvägen mellanlandade vi i Venedig och åt en champagnesprudlande lunch på Hotel Danielis tak. När planet närmade sig Arlanda uppträdde Oxelösundschefen och estradören Ian Wachtmeister som Evert Taube med mittgången som scen och sjöng bejublad "Hela Uppland står i lågor" inspirerad av en blodröd solnedgång. När skratten och applåderna tystnad landade vi på ett mörkt Arlanda och i en vardag som skulle bli tung för oss alla. För mig har resan till Pula blivit en symbol för början på den kris som vid mitten av 70-talet skulle drabba Gränges, näringslivet och hela samhället med förödande kraft. Även tankern Torne hamnade i "träsket" och blev en flopp.

Tylösandskonferensen 1974 var den första som jag ledde som ordförande och den hade som tema "Offentlig sektor i tillväxt" och var avsedd att ta upp de problem som boken om den "Offentliga sektorn" behandlat. På talarlistan stod bl.a. Tage Erlander, Carl Lidbom, Lennart Bodström, Ingemar Ståhl och jag själv. Vi från SNS varnade för den obalans i samhällsekonomin som hotade, men som man från den socialdemokratiska regeringen inte ville se. Man var fångad av övertron på politikens möjlighet att effektivt och framgångsrikt dirigera och fördela samhällets resurser. Det gigantiska investeringsprojektet "Stålverk 80" blev en symbol för politikernas allpotens och skulle ha blivit ett förödande misslyckande, om det inte stoppats av den borgerliga regeringen 1976.

Konferensen blev liksom sina föregångare från 1969 och fram under hela 70-talet en uppvisning av de motsättningar, som i växande utsträckning präglade relationen mellan näringslivet och socialdemokratin. Det sparades inte på krutet i diskussionerna, men efteråt avbetades smörgåsbordet av lammen och lejonen i fridsam och munter samverkan. Som ordförande hade jag Tage Erlander till bordet vid den avslutande kräftmiddagen och det blev för mig en minnesvärd afton. I min dagbok döljer jag inte hur charmerad och intagen jag var av Erlanders person. Hans statsministertid hade i huvudsak varit präglat av samverkan mellan näringslivet och socialdemokratin inom ramen för den s.k. Harpsundsdemokratin, och han dolde inte sin oro över den konfrontation som hade blivit den Palmeska regeringens signum. Den senare var mycket radikalare; samhällsomvandlingen skulle ske omedelbart. "Överklassen är ju van att bums få vad den vill", som Erlander sa med det ironiska tonfall som var så typiskt lundensiskt och erlanderskt.

Olof Palme deltog i några Tylösandskonferenser och det höjde i hög grad temperaturen. När jag inte satt som ordförande var jag placerad intill honom på grund av att vi använde bokstavsordning. Han hade en intensiv utstrålning och hans viskande kommentarer till vad som sades från talarstolen var ettrigt polemiska och ibland förödande roliga. Palme var en utpräglad tävlingsmänniska, en boxare som var i ringen för att vinna - helst på knock out. Men han var också mycket känslig. När han själv drabbades såg han det som slag under bältet. Det skedde en augustikväll 1972, då konferenstemat var "Näringslivet och första statsmakten". Estradören Olof Buckard var inbjuden som muntration till kaffet efter middagen, och han framförde då en giftig parodi på Palme, som var på gränsen till det infama. Publiken skrattade till en början ljudligt, men skratten blev allt mer dämpade, när vi såg Palmes reaktion. Han var djupt sårad och hans känslor och hans kroppsspråk var övertydliga. Buckard slutförde sitt nummer under pinsam tystnad. Vi hade sedan all möda i världen att försöka lägga plåster på såren för att hindra statsministern att lämna konferensen.

Tylösandskonferensernas teman ger en bra bild av temperaturstegringen i den svenska samhällsdebatten. Medan ämnena under 50- och 60-talen med få undantag handlade om företagandets villkor i mer begränsad mening, kom politiken fr.o.m. 1971 att dominera scenen och gjorde så under mina fyra som styrelseordförande. 1974 har jag just talat om. 1975 var ämnet det brännheta "Kapital till de anställda" och 1977 "Ägarmakten i framtidens företag". 1976 vilade vi upp oss med "Den nya chefsrollen", men ägarmakten och kapitalet var och förblev under de närmaste åren i fokus för SNS liksom för samhället i övrigt.

Frågan om etablerande av löntagarfonder började ställas alltmer konkret och Hjalmar Mehr hade av regeringen utsetts till ordförande i en utredning av klassisk svensk modell. Osäkerheten inom socialdemokratin var tydlig och en utredning skulle förhoppningsvis få frågan att mogna eller skjutas på till "den grekiska kalendern", som fransmännen säger. Nu deltog Mehr i konferensen för att lära och hans sprakande intelligenta ögon i fågelansiktet mötte mig varje gång jag sänkte blicken ner, där han satt som en mönsterelev parkerad på första bänk nedanför ordförandepodiet. Vad jag främst minns från konferensen var LO-ekonomen Edén, som med lidelse och med rent marxistiska argument agiterade för fackets fonder. Facket skulle ta makten över kapitalet. Klyften mellan arbetarrörelsens två grenar var övertydlig. Vid kaffet efter middagen "duellerade" Mehr och jag till allmän förtjusning. Vi spelade de roller som förväntades av oss - i själva verket stod vi i åsikter ganska nära varandra.

Jag ansåg då och anser så fortfarande att det var positivt för företagens liv och för marknadsekonomin om de anställda blev aktieägare i de företag där de arbetade - men det borde handla om individuellt ägda aktier, inte om kollektiva fonder. Jag skrev tidningsartiklar i den andan och blev längre fram, när fondfrågan blev laddad med högspänning och den stora polariseringen skedde, anklagad för att vara "duva" och visst var jag det - jag tyckte att det var möjligt att söka en syntes. Men fundamentalisterna på båda sidor kom att dominera scenen och löntagarfonderna, som de till sist kom att utformas, blev en döfödd skvader, som fick svensk ekonomisk politik att under 80-talet fokusera på fel frågor till stor och varaktig skada för samhället.

I eftersvallet av denna "affär" kom det fram kritik från bl.a. SAF att vi givit oss in på områden som inte var våra. En diskussion uppstod i SNS om huruvida vi i vårt arbete skulle vara helt förutsättningslösa och ideologiskt neutrala. Bengt Rydén och jag gick då igenom våra stadgar, som väl ingen läste särskilt ofta, och fann att stadgarna inte hade någon klar ideologisk förankring. Jag föreslog då att vi skulle införa en mening om att organisationen vilade på marknadsekonomins grund. Och så blev det. Tidigare hade det varit så självklart att ingen hade tänkt på formulera det. 70-talets hårda vänstervindar gjorde det nödvändigt.

Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 infördes så de omstridda fonderna, men tio år senare fick jag av den borgerliga regeringen i uppdrag att lägga ner dem och föra över deras ca 20 miljarder till forskningsstiftelser. Under ca två år som jag som ordförande och Hans Mertzig som vd i "Fond 92-94" förvaltade fondkapitalet, ökades det med ytterligare ca 9 miljarder. Genom att kronan först fick flyta och sedan sjönk som en sten, blev det börsboom och företagens vinster steg mot höjden. Det blev facit av löntagarfondstriden.

Om Tylösandskonferenserna var fest och har kvar sin lyskraft i minnet än idag, finns det naturligtvis en vardag också. Men även den är ljus i minnet genom mitt samarbete med Bengt Rydén. Det var byggt på förtroende och gemensamma värderingar. Vi hade lätt att tala med varandra och våra dialoger var alltid konstruktiva och ledde till konkreta resultat. Vi hade gemensamma intressen i praktisk ekonomi och i att få debatt och kredit att gå ihop. Som ett led i detta ingick köpet av SNS-huset på Sköldungagatan, som ägdes av Näringslivets fond och där vi var hyresgäster. Ordförande i fonden var den legendariske SAF-chefen Bertil Kugelberg. Som jag berättat hade SNS och fonden några år tidigare varit på kollisionskurs och det fanns kvar en del av misstämningen från den tiden. SNS mottog bidrag från fonden, men vi ville befrias från detta beroende och istället vända oss direkt till företagen genom att erbjuda våra tjänster. Så skedde också. Jag hade sedan gammalt en vänskapsrelation med Kugelberg och med Rydén hade han inget otalt, varför till sist SNS fick köpa det fina huset för en billig penning. Det var 1976 och det skulle inte dröja många år innan fastighetsvärdena sköt i höjden. Som Nobel-direktör gjorde jag samma år stora fastighetsaffärer, vilket också visade sig mycket gynnsamt. Affären beseglades vid en glad lunch på Nya Sällskapet, sedan Kugelberg till en början rutinmässigt visat lejonklon som skarp förhandlare, men snabbt låtit det goda humöret ta överhanden. Det hade han lätt för i sådana sammanhang.

Den ekonomiska basen förstärktes och Rydén var skicklig att finna finansiärer till nya projekt. Hans snilledrag var skapandet 1974 av Konjunkturrådet, vars syfte var att presentera en oberoende analys av det ekonomiska läget och lämna förslag till politikens utformning. Professor Erik Lundberg inträdde i rådet som primus till politikens utformning. Professor Erik Lundberg inträdde i rådet som primus inter pares och blev genom sin vetenskapliga prestige och sitt lysande sätt att presentera - och förenkla - komplicerade ekonomiska sammanhang, en värdig banérförare för ett alternativ till den Strängska politiken. Finansministern, som redan var legendarisk, muttrade surt om den ekonomiska politikens lättmatroser. Ena året ville man revalvera och nästa år devalvera! Med Konjunkturrådet placerade sig SNS mitt i centrum av samhällsdebatten och där har organisationen förblivit.

Under de här åren var jag ofta ute i SNS lokalgrupper som talare eller som debattledare. När jag går igenom min dagbok 1975-1976 finner jag några exempel. På våren debatterade jag i Uppsala med Ärkebiskop Sundby och SSU-ordförande om "Den moraliska aktieägaren". Jag talade om vikten att inte gräva ner sitt pund och menade att kyrkan gjorde det genom att inte investera sitt kapital på ett rationellt sätt, dvs. i aktier. Nu var det nergrävt i lågavkastande jord och skog, vilket betydde att man berövade det kyrkliga arbetet de resurser som väl behövdes. Det var några år innan aktiesparandet blev etiskt och politiskt godkänt och det känns som ljusår förflytt, när regering och riksdag idag uppmuntrar svenska folket att investera i aktier för sin framtida pension. Lite längre fram diskuterade jag en SNS-kväll i Stockholm med statsrådet Hellström och Volvo-chefen Gyllenhammar företagens internationalisering. Framväxten av Multinationella Företag - MFN - hade jag ända sedan min tid på Exportföreningen ägnat stort intresse, och bl.a. framfört för tiden uppseendeväckande positiva synpunkter på Lagerkrantzs godkännande. Samma ämne debatterade jag med Nils Lundgren bl.a. i SNS lokalgrupp i Hälsingborg.

Och våren 1976 var jag i Kiruna och Malmberget och spridde internationaliseringens evangelium i samhällen, som för inte så länge sedan skakats av den stora gruvstrejken. Jag ser i dagboken att jag på dagarna passade på att vandra i bergen och åka skidor i Riksgränsen. Min publik fanns dock inte i Gruv 12:an utan i tjänstemannamässen. Jag mötte i LKAB ett imponerande företag, men också en företagskultur som var starkt patriarkalisk och avsevärt segregerad. Jag fann också en markant olika miljö i de två gruvsamhällena - i Malmberget fanns en distinkt brittisk stämning, minne av sekelskiftets brittiska ägare. SNS-kontakten var viktig som ett fönster mot världen utanför.

Lite senare var jag i Kristianstad och invigde lokalgruppen med en ekonomisk debatt mellan Erik Lundberg och dåvarande budgetchefen på Finansdepartementet Carl-Johan Åberg. Det blev en stor succé med dessa två skarpslipade debattörer i envig. Vi fick då den lätt psykedeliska upplevelsen att höra Lundberg hjälpa sina egna teser. Att på detta sätt få resa runt i landet och konfronteras med annorlunda miljöer och skilda idéer och ideologier var ett stort privilegium

SNS stimulerade mig till att flitigt delta i samhällsdebatten främst i DN och SvD. Mitt ordförandeskap gav mig en naturlig plattform, naturligare än vd-skapet i Nobelstiftelsen. För det är så i Sverige, att om man vill delta i det offentliga samtalet så måste man representera något. Som privatperson har man ingen mikrofon. För mig blev lösningen att i pensionärsåldern istället för artiklar börja skriva böcker.

När jag i SNS arkiv letar efter spår av dessa skrivelser, finner jag bara en skrift som kom ut 1976 i serien "Företag och samhälle". Titeln löd "Nygammal protektionism hot mot Välfärdssverige?" Frågetecknet hade nog satts in av kansliet - ett stort utropstecken hade varit mer i linje med innehållet. Anslaget i boken var en travesti på Karl Marx: "Det går ett spöke genom Europa - protektionismens spöke." Idag är det nog bortglömt att vid mitten av 70-talet LO och ABF liksom SIDA kritiserade frihandeln, fördömde de multinationella företagen och mer eller mindre reservationslöst välkomnade den s.k. nya ekonomiska världsordningen. Min polemik tog som utgångspunkt en skrift från Sekretariatet för framtidsstudier författad av Svante Iger. När jag nu läser om texten, gör jag det efter att nyligen lyssnat till en paneldebatt på SNS om Attac-rörelsens kritik av frihandelspolitiken, som en tillämpas av WTO och EU. Det blir en nästan övertydlig återupplevelse av diskussionen för ett kvarts sekel sedan. Några av debattörerna var väl knappt födda på den tiden, men argumenten från Attac-rörelsen kändes spöklikt välbekanta. Jag hade lust att begära ordet och med Gunnar Helén ropa när han angreps av Amerikahatande FNL-demonstranter: "Gå hem och läs historia". Men ämnet är idag satt på svältkost i skolorna - varannan svensk gymnasist läser inte historia - so jag teg. Panelen debatterade en nyutkommen SNS-skrift, "Globalisering under attack", som var förtjänstfullt och lågmält, sakligt författade av två tjänstemän på Kommerskollegium. Inte heller dom hade mycket av historiska tillbakablickar. Historien är glömd och ändå ger den sekelgamla kampen mellan frihandlare och protektionister ett tydligt facit.

Mina tankar gick tillbaka till 70-talet. Vi kom med argument baserade på förnuft och erfarenhet, framfört sakligt och lågmält - nåja, jag måste erkänna att jag själv nog ibland var tillspetsat polemisk. Våra motståndare hade eld, hetta och brinnande tro att vilja det Goda och bekämpa det Onda. De hade lösningen på världens problem - då var det Socialismen, nu är det Tobinskatten. För gatudemonstranter var det näbbstövlar och Palestina-schal som gällde - idag ser jag DN modet lanseras för de unga och arga Attac-demonstranterna; uppslitsade Lewis jeans med Palestina-schal!

Ett annat område som jag engagerade mig särskilt i var företagens ägare och deras roll inte minst genom styrelsearbetet. Lars Lidén hade genom sin betydelsefulla bok om "Makten över företaget" SNS 1966 - i ny delvis omskriven upplaga 1974 - givit en utomordentlig belysning över ägarmaktens problem och möjligheter. Några år senare tog SNS på nytt upp ämnet som genom löntagarfondsdiskussionen blivit samhällspolitiskt högaktuellt och gav Lars Lidén, Sven Salén, Ove Sundberg och mig i uppdrag att skriva ett avslutande kapitel i en liten bok som 1979 gavs ut med titeln "Ägarmakt på avskrivning?" Denna gång var frågetecknat befogat! Övriga bidrag hade författats av Lidén, Gustaf Lindencrona, Ingemar Ståhl, Bo Winander och Per-Martin Meyerson.

Några år tidigare hade Göran Albinsson försökt att med hjälp av Olle Wästberg få fyra av dåtidens stjärnspelare i näringslivet, Pehr G. Gyllenhammar, Ingvar Kamprad, Ulf Laurin och Per Sköld att skriva ihop sig om en "Näringslivets Ideologi". Försöket misslyckades och har sedan dess inte upprepats. Mycket tid och arbete hade nedlagts på projektet och Bengt Rydén kratsade några kastanjer ur elden som individuellt utgavs i SNS småskriftsserie. Det var därför vi fyra med stor tveksamhet åtog oss konststycket att kollektivt skriva om "Intressebalans, ägande, välfärd". När jag nu läser igenom vårt verk är det en tämligen urvattnad kompromissprodukt, som det lätt blir när fyra olika temperament och viljor skall samsas. Men den är intressant som bevis på hur starka dåtidens opinionsvindar blåste mot privatägande och hur stark tilltron var bland dåtidens opinionsbildare att fack och politiker kunde hantera företagandet bättre än de gamla kapitalisterna. Det var en tid då kommunistledaren C.H.. Hermansson mötte förvånansvärt starkt gensvar med sin stridskrift mot "de 15 familjerna" och deras maktställning. Vi argumenterade i sedvanlig SNS-stil lågmält och sakligt till marknadsekonomins försvar och varnade för vad en politikerdominerad blandekonomi skulle betyda för välfärdssamhällets framtid. Företagen och deras ägare var bättre förvaltare av kapitalet än politikerna och facket. Många glömmer idag bort hur starkt det socialistiska inslaget höll på att bli i den svenska blandekonomin. Olof Palme brukade säga att han ville hålla fast vid blandekonomin men att blandningen kunde förändras.

När den borgerliga regeringen 1976 tillträdde fick den simma i det vatten som fanns, och när lönsamhetskatastrofen kom vid 70-talets mitt blev opinionstrycket sådant, att industriminister Åsling fick öppna sin akutmottagning för att ta hand om alla de olönsamma företag, som höll på att gå omkull. Det var i den miljön vi framlade våra rekommendationer, som i dagens värld förefaller ganska defensiva. Vi rekommenderade att man utredde införandet i storföretagen av en form av styrelseråd, med representanter för såväl aktieägare, fack och politiker, som skulle tjänstgöra som ett organ vid sidan av styrelsen vilket närmast skulle förvandlas till ett slags direktion. Inspirationen var tydligt de tyska och holländska arrangemangen på området. Rubrikerna i boken är talande: Intressebalans, ägande, välfärd - effektivitet, att hushålla med knappa resurser - marknadsekonomin är överlägsen men har brister - ägarna får sin ersättning efter alla andra - ägarnas rättigheter har beskurits - dags att välja väg - ägande, makt och arv - nya former för intressebalans och maktutövning. Vi var beredda till förändringar, men inte beredda att överge marknadsekonomin. Man skall komma ihåg att ordet inte som idag var ett honnörsord utan då sågs som smutsat av sitt nära släktskap med kapitalismen.

Frågan om ägandet av företagen ledde naturligtvis till önskemål att SNS skulle formulera synpunkter och idéer om styrelsen och dess roll. Även detta projekt får ses som en uppföljning av Lidéns maktbok. Men arbetet med en ny bok i ämnet kom igång föst mot slutet av 80-talet, som också var slutet på min aktiva tid i SNS. Claes Dahlbäck, Gustaf Douglas, Gunnar Hambraeus, Lars Lidén, Solveig Wikström och jag skrev boken "Effektivare Styrelsearbete" med Gunnar Eliasson som redaktör. Lyckligtvis var det inte denna gång tal om ett kollektivt författande utan var och en skrev sitt kapitel, där vi gav våra personliga erfarenheter från styrelsearbete och framförde förslag till åtgärder. Vi skrev i en ny tid och i en ny värld. Företagens lönsamhet hade starkt förbättrats. Stockholmsbörsen hade väckts ur sitt anemiska liv till att bli en dynamisk kraftkälla, som producerade sådana som maximal effektivitet av företagens ledning - effektivitet som gav ägarna utdelning i form av tillväxt av aktievärdena. Aktiespararna och Aktiefrämjandet, där jag var vice ordförande, framträdde som inflytelserika påtryckare. Massmedia, som på 70-talet ägnade börsen ett minst sagt förstrött intresse - i nivå med galopptävlingarna på Ulriksdal - svämmade nu över av information. Nya specialtidningar tillkom och TV och radio rekryterade fackfolk och började sända specialprogram. Berlin-muren föll och marknadsekonomin stod som segrare. Boken är naturligtvis präglad av denna nya tid, men Lars Lidén varnade för att vindarna kunde vända. Dagens sanningar behövde inte bli morgondagens - han hade varit med och sett högtrycken och lågtrycken komma och gå. Men boken ägnar sig inte så mycket åt ideologisk vånda. Det är som titeln anger företagens och deras styrelsers förmåga att arbeta effektivt som är pudelns kärna.

Under den tid som passerat mellan de två böckerna hade jag själv som ledamot i ett stort antal styrelser, svenska och utländska, samlat åtskillig praktisk erfarenhet, som jag nu kunde basera mina ståndpunkter och rekommendationer på. Ägarmakten var inte på avskrivning utan istället satt i fokus. I den andan varnade jag för tendensen att låta styrelsens roll tas över av verkställande direktören eller av en s.k. arbetande styrelseordförande. Erfarenheten från P.G. Gyllenhammars Volvo använde jag som exempel. Det var ett par år före Volvo - Renault-affären, som ytterligare skulle sätta företeelsen i fokus. När jag skriver detta ger krisen i Ericson förstasidesstoff åt likartade problem. Det är nyttigt att läsa om gamla böcker, då får man perspektiv på tidens flykt och idéernas flyktighet, men man påminns också om att en del gamla sanningar står sig.

Det är inte utan stolthet jag noterar att vi på SNS på ett så tidigt stadium tog upp vad som längre fram skulle ges benämningen "Corporate governance". Det var först 1991 som den berömda Cadbury-rapporten publicerades och satte strålkastareljuset på styrelsens roll. Vi var väl förberedda på den intensiva diskussionen som kom att följa på rapporten.

Men låt mig gå tillbaka till 70-talet och min ordförandetid i styrelsen som började 1974 och slutade först fyra år senare 1977 trots att enligt dåtidens SNS-praxis ordförandeperioden brukade begränsas till två år. Vad som hände var att två av mina tilltänkta efterträdare i lönsamhetskrisens tid fick lämna vd-posten i sina företag. Och de var inte ensamma om detta i styrelsekretsen. Det var som om våra styrelseledamöter medvetet rekryterats från företag som skulle bli krisdrabbade. Så var det naturligtvis inte, men kanske var det så att företagsledare med starka och breda samhällsintressen drabbades hårdare av 70-talskrisen än de enkelspåriga "profitjägarna". Alltnog gav det mig ett dubbelt så långt ordförandeliv, också som ordförande i Förtroenderådet, där jag fick stanna till 1982.

Under mina sista ordförandeår blev mitt mest ansvarsfulla uppdrag att vid konferenserna i Tylösand och vid lokalgruppsmötena i Saltsjöbaden leda motionsrundan i halvtid. Till en början förde jag loppet från start till mål, men allt eftersom joggingvågen på ett märkligt sätt höjde direktörernas prestanda också på detta fält, blev jag snart omsprungen och det var dags att gå.

Men Hans Tson Söderström efterträdde Bengt Rydén 1984 och han stimulerade mig att fortsätta mitt engagemang i SNS, nu som lyssnare nedanför talarstolen. Att lyssna är att lära och SNS har mycket att lära ut. Det är det livslånga lärandet det handlar om. Vad som jag framför allt har lärt mig är att i en ständigt föränderlig tid hålla fast vid sina grundvärderingar. Och det har SNS också gjort och kan därmed fortsätta som en viktig kraft i det svenska samhällslivet. När 50-årsjubiléet firades gavs en jubileumsbok ut med titeln "I takt med tiden". Vid bokens presentation i Uppsala tillät jag mig att sätta ett frågetecken för titeln. För SNS styrka kommer inte från att trendkänsligt vara i takt i tiden. Tvärtom har vi ofta varit i klar opposition mot tiden, när den är på väg i en riktning som står i strid mot vår ideologi; för den finns om än inte skriven. Den är som jag ser den på marknadsekonomins grund kritiskt och engagerat och med öppet sinne granska och värdera samhällets kursriktning och med intresse studera nya alternativa vägar. SNS är först och sist ett studieförbund, det är den innersta kärnan.

När SNS bildades 1948 var det svenska samhället ramen för verksamheten. Sverige hade levat isolerat under andra världskriget och vad som hände här i Sverige var det som dominerade Samhälle och Näringsliv. För näringslivets folk var det viktigt att förstå hur samhället fungerade och vart det var på väg. Idag har Sverige blivit en del av EU, är - som jag hoppas - på väg att ansluta sig till EMU, men är också en del av en internationaliserad värld, som kan komma att bli "global". Det ställer nya krav och SNS började framsynt redan på 70-talet ta konsekvenserna genom att bygga ut ett internationellt nätverk som idag är omistligt. En uppgift som jag ser växa är att behålla intresset och engagemanget för det svenska samhället hos företagsledare, som allt hastigare snurrar runt vår jord med hjälp av it-teknik och flyg. De hinner inte läsa svenska tidningar, kan inte följa TV och radio här hemma och står främmande inför samhällsdebatten. Det svenska samhället blir för dem bara ett av många, dvs. om man ser samhällen som marknader. Även om det svenska samhället också internationaliserats sker det dock i en mycket långsammare takt än i företagen. Det är denna skillnad som SNS måste överbrygga för att skillnaden inte skall växa till en klyfta. Det är detta som jag ser som SNS främsta uppgifter i framtiden. Det var ju också därför SNS en gång kom till.

Stig Ramel