Den grundläggande fråga Demokratiutredningen borde ha ställt och analyserat är om den svenska demokratin fungerar så som medborgarna skulle önska. Med en sådan utgångspunkt hade utredningen knappast kunnat fokusera enbart på politikens former och bortse från politikens innehåll. Det aktiva medborgardeltagande i den s k deltagardemokratin, som utredningen förordar, är knappast ett självändamål. Politiskt engagemang är en tidskrävande syssla och endast ett medel för att uppnå ett önskat resultat. Väsentligare torde därför för de flesta människor vara om den demokratiska processen genererar en politik i medborgarnas intresse.

Utredningen utgår från några moraliska postulat som på ett allmänt plan säkert omfattas av de flesta medborgare. Det första är den demokratiska värdepremissen att alla människor är lika mycket värda. Det andra (som följer av det första) är att varje människa har rätt att vara olika och respekteras för det. Dessutom sägs att "målet är att varje medborgare ges makt att råda över sina egna livsbetingelser" och att "politiken måste inse sina begränsningar och koncentrera sitt arbete på områden där dess värden och styrsystem är överlägsna marknadens, civilsamhällets och familjens". Men sedan följer inte en analys av om dessa mål och krav är uppfyllda i det svenska folkstyret. Respekteras varje människas rätt att vara olika och råda över sitt eget liv? Begränsas politiken till områden där "dess värden" är överlägsna? Vad menas med överlägsna värden och när kan de tillåtas kränka individens rätt? När är politiska majoritetsbeslut legitima och när är de inte det? Vem bestämmer det? En analys av dessa frågor hade kunnat fördjupa den svenska demokratidiskussionen.

Utredningen konstaterar vidare att dess demokratiuppfattning inte inbegriper politikens innehåll, bara dess former. Därmed håller man sig till huvudfåran av traditionell svensk statsvetenskaplig forskning och förbigår en växande internationell forskning inom främst politisk ekonomi som betonar sambandet mellan politikens institutioner (former) och politikens innehåll. Denna forskning visar att olika politiska spelregler - eller institutioner - kan vara lika förenliga med demokrati men kan leda till mycket olika innehåll i politiken. Vissa institutioner underlättar exempelvis kortsiktighet och särintresseinflytande i politiken, vilket kan leda till att alla medborgare i ett långsiktigt perspektiv får det sämre. Det är svårt att tänka sig att medborgarna skulle vilja bortse från detta samband vid val av politiska institutioner (former). Medborgarna är inte bara intresserade av att den politiska processen respekterar grundläggande demokratiska värden utan också att den förmår producera en politik som förbättrar snarare än försämrar deras välfärd.

Dagens svenska institutioner tillåter alltför ofta en politik som innebär stora samhällsekonomiska kostnader och dessutom leder till en inkomstomfördelning i strid med accepterade normer för fördelningspolitisk rättvisa. Jordbrukspolitiken, hyresregleringen och arbetsmarknadspolitiken utgör välkända och välanalyserade exempel på detta, men det finns många fler. Politiken motiveras av att den gynnar speciella grupper.

En del menar att politik handlar om att kompromissa och tillgodose olika intressen. Men intressepolitik är inte ett nollsummespel, där den enes kostnad uppvägs av den andres vinst, utan ett förlustspel där kostnaderna är väsentligt större än vinsterna. Dessa kostnader bärs i slutändan av alla i form av minskad välfärd. Resultatet blir att angelägna allmänna intressen (t ex rättssäkerhet och sjukvård) får stryka på foten. Detta kan mycket väl vara en viktig förklaring till det växande politikerföraktet. Politiken håller helt enkelt inte vad den lovar.

Det är uppmuntrande att det finns viktiga och aktuella svenska exempel på institutionernas betydelse. Låg inflation och balanserade statsfinanser har sedan lång tid varit centrala delmål i den ekonomiska politiken. Men det var först när man på 90-talet genomförde nödvändiga institutionella förändringar (en självständig riksbank, 4-åriga mandatperioder, ny budgetprocess) som målen kunde uppnås. En rad andra institutionella reformer skulle kunna bidra till en politik också på andra områden som bättre överensstämmer med medborgarnas långsiktiga intressen.

Dessa frågor diskuteras inte av Demokratiutredningen men utgör däremot huvudtemat i ett par färska SNS studier, som borde vara värdefull bredvidläsning till Demokratiutredningens rapport. Den ena är Makten över politiken - Om konstitutionella spelregler och politikens innehåll. Där diskuteras vilken politik medborgarna skulle önska i ett långsiktigt perspektiv och hur valet av politiska institutioner kan leda till en långsiktigt önskad politik. Den andra studien är Politisk makt med oklart ansvar, Ekonomirådets rapport 2000. Den handlar om vilka institutionella reformer som skulle behövas i Sverige för att ge medborgarna möjlighet att utkräva ansvar av dem som de utsett att företräda dem i den politiska processen.

Synpunkter eller frågor kring krönikan skickas till Birgitta Swedenborg Ekon.dr. och forskningsledare, SNS