Securum och vägen ut ur bankkrisen, referensgruppens uttalande

Den svenska bank- och fastighetskrisen i början av 1990-talet var mycket djup och omfattande. Sverige var inte det enda land som hamnade i en kris under dessa år, men den drabbade Sverige hårdare än nästan alla andra jämförbara länder. Den utgjorde ett reellt hot mot hela det finansiella systemet och fick allvarliga återverkningar på hela ekonomin.

Trots att krisens djup kom som en överraskning för de flesta och beredskapen att hantera den var låg kunde en kraftsamling ske - både inom det finansiella och det politiska systemet - kring en rad olika åtgärder som avvärjde hoten och skapade grunden för en stabil utveckling under resten av 1990-talet.

En viktig del var rekonstruktionen av den statsägda Nordbanken och tillskapandet av Securum som fick ta hand om en stor del av de nödlidande krediterna i både Nordbanken och Gota Bank. De ingrepp och rekonstruktioner som Securum gjorde under sin verksamhetstid var omfattande och djupgående och berörde många företags och enskilda personers ekonomi.

Kritik kom att framföras mot hur Securum skötte sin verksamhet och en oberoende utvärdering efterlystes. Securum kontaktade i detta syfte SNS våren 1997. SNS bedömde att det fanns ett samhällsekonomiskt intresse av att granska dels hur Securum hanterat sina uppgifter och dels vilka allmänna lärdomar som kan dras om en organisation av Securums typ som ett lämpligt medel för att hantera bankkriser. En överenskommelse om att SNS skulle genomföra en oberoende utvärdering kunde därför träffas. SNS engagerade sedan tre forskare, två ekonomer, Clas Bergström och Peter Englund, och en jurist, Per Thorell - alla tre med inriktning på finansmarknader och rättsekonomi - att leda utvärderingen.

Samtidigt knöt SNS en referensgrupp till projektet bestående av personer med erfarenheter från bank, försäkring, fonder, fastigheter, rekonstruktioner och konkursförvaltning. Denna grupp har under drygt tre år följt forskarnas arbete och har både utgjort en erfarenhetsresurs som forskarna kunnat utnyttja och ett kritiskt forum där olika utkast kunnat diskuteras. Det är dock forskarna själva som står för innehållet i boken, Securum och vägen ut ur bankkrisen (SNS Förlag).

Det är lätt att i efterhand komma med önskemål om att studien skulle gjorts ännu mera omfattande. Det är en rad frågor som ännu återstår att belysa - t.ex. vilka åtgärder i den ekonomiska politiken som ledde fram till krisen och även om felgrepp gjordes under själva krisen - av politiker och finansiella aktörer. Men vi har respekt för forskarnas avgränsning av ämnet till Securum. Redan detta begränsade ämnesval har inneburit ett ansenligt arbete som givit en mycket intressant belysning av denna viktiga del av krishanteringen.

Forskargruppen finner att konstruktionen med ett separat avvecklingsbolag, i form av Securum, var ett lämpligt sätt att organisera hanteringen av de nödlidande krediterna i Nordbanken. Vi har inget att invända mot den slutsatsen. Men i den allmänna diskussionen har ibland Securummodellen framhållits som ett internationellt föredöme för bankkrishantering. Att få relevansen och den eventuella begränsningen i detta belyst skulle ha varit intressant. Det unika med Sverige analyseras inte tillräckligt i det perspektivet, t.ex. det faktum att Nordbanken redan innan krisen var statskontrollerad och att Gota Bank på ett tidigt stadium hade inlemmats i denna statskontrollerade bank. Det är t.ex. inte givet att Securummodellen skulle kunna vara direkt tillämpbar på rent privatägda banker.

En anklagelse mot Securum har varit att man i större utsträckning än andra kreditgivare försatt företag i konkurs snarare än att medverka till rekonstruktioner. Forskargruppen finner dock att företag i Securums kreditportfölj bara ytterst marginellt varit mer konkursdrabbade än andra liknande företag. Vad man då ändå måste notera är att det är genomsnitt som diskuteras, inte händelser i enskilda företag. På företagsnivå finns det uppgifter om, som det verkar, onödigt hård hantering av låntagare. I några fall ligger det säkert någonting i detta, vilket knappast är ägnat att förvåna. Med tanke på den stora mängd krediter som måste hanteras och den extrema situation som rådde, skulle det vara konstigt om inte enstaka misstag av olika slag begicks. Men på det hela taget verkar det som om Securum handlagt sin uppgift utan att gå hårdare fram än vad situationen krävde. Även de övriga bankerna i Sverige tvangs under dessa år att vidta åtgärder som innebar en hård hantering av låntagare.

Bankkrisen var till stor del en fastighetskris. Securums avveckling av sina fastigheter finner författarna ha gått för snabbt. De menar att Securum borde haft mindre bråttom och därmed kunnat avvakta bättre priser. Som författarna själva skriver är denna slutsats dragen med facit i hand. Man måste här komma ihåg att under stora delar av den period det handlar om inte fanns någon "riktig marknad" för fastigheter. Prisbilden utifrån ett fåtal affärer blir därför lätt snedvriden. Att i ett sådant läge veta vad som är en långsiktig nivå är inte lätt. Man måste därför ha förståelse för att Securum vidtog åtgärder som i en del fall i efterhand framstår som felbedömningar.

Författarna diskuterar även om det omfattande statliga stöd som gavs åt Nordbanken och åt Securum kan ha snedvridigt konkurrensen på bankmarknaden. De kommer inte till någon entydig slutsats i frågan men påpekar att om detta skett efter det att Sverige blivit medlem i EU så skulle stödet fallit under EU:s konkurrensrätt. Sverige hade då tvingats in i en diskussion med kommissionen som sannolikt ställt olika villkor för att gå med på detta. Frågan förtjänar väl en fortsatt behandling där skillnaden mellan statligt och privat ägande till banker, inte minst i fråga om kapitalförsörjning, borde belysas. Enligt vår mening föreligger det en väsentlig skillnad mellan statens sätt att den politiska vägen finansiera ett kapitaltillskott och de privatägda bankernas sätt att få sina aktieägare att ställa upp med nytt kapital. Att göra detta mitt under en akut bankkris krävde betydande ansträngningar av bankledningarna och uppoffringar av aktieägarna som knappast hade sin motsvarighet inom den statliga sfären.

Även om vi har en del ytterligare synpunkter på boken tycker vi sammanfattningsvis att författarna har utfört ett bra arbete. Frågeställningarna är komplexa och själva ämnesområdet kontroversiellt. Men de har enligt vår mening valt ett arbetssätt och en metodik som gör att slutsatserna i stort har en betydande trovärdighet.

Carl Johan Åberg, f.d. VD AP-fonden, 1-3 fondstyrelserna; Per Björkman, advokat Advokatfirman Björkman; Stefan Dahlbo, vice VD Öresund; Bo Damberg, bankdirektör Handelsbanken; Jan Flood, advokat Advokatfirman Lindberg & Saxon; Sune Jussil, f.d. VD SBAB; Claes Kjellander, VD Jones Lang LaSalle; Hans Lander, VD ÖrebroBostäder; Peter Lindblad, VD Försäkringsbolaget Pensionsgaranti; Anders Lindström, VD Upplands Motor Holding; Rolf Nöteberg, chefrådman Stockholms tingsrätt; Christer Åhs, Director Öhrlings PricewaterhouseCoopers