I de flesta fall lämnas läsare utan större stöd när redaktionerna dränks i rapporter och hundratals noterade bolag under några korta veckor redovisar hur det gick sista kvartalet och därmed också hela förra året.
Journalisterna hinner inte med några djupare analyser och utrymmet i tidningarna är begränsat.

Efter att ha läst de fem största dagstidningarna (DI, DN, GP, SDS, SvD) och lyssnat på ekonomisändningarna i radio och TV de senaste veckorna känns två frågor viktigare än andra: varför är vinsterna så stora och vart tar pengarna vägen?

Den andra frågan först: Flera tidningar redovisar och beskriver utdelningarna på flera miljarder från kassastinna företag. Nästan alltid ligger fokus på storägarna som härmed blir rikare än förr. Detta skrivs det mycket om.

Men varför sker så stora utdelningar och vart tar pengarna vägen? Detta skrivs det lite om.

Det första undantaget, som jag noterat, är Dagens Industri som på ledarplats kopplar miljardvinsterna till den bristande investeringsviljan i Sverige!Företagen anser sig inte ha vettiga investeringsalternativ. Dagen efter följer Ekonomiekot upp saken (utan credit till DI) genom att intervjua forna journalistkollegan Peter Malmqvist. DI har för övrigt för vana att på ledarplats just leverera de fördjupningar som ofta är en bristvara i andra media. Tillsammans med de mer utförliga företagsanalyserna i tidningens bakvagn ger dessa texter oftare än annars perspektiv på den ekonomiska tillvaron.

Nästa fråga borde förhoppningsvis då bli var storägarna tänker placera sina tilldelade miljarder. Köper de aktier – i Sverige eller utomlands? Eller?
Om detta borde ekonomisidorna berätta!

Den andra frågan så: hur kan vinsterna bli så stora? De börsföretag svenska folket kanske har mest att göra med – bankerna och Vattenfall – redovisar svindlande vinster. Vattenfalls avkastning på ca 15 procent kan jämföras med inflation och obligationsränta. Bankerna har resultat på uppemot mellan 25 och 50 procent av omsättningen!

När Vattenfall redovisar sina rekordvinster kunde det ju vara på sin plats att berätta för svenska konsumenter och ägare att medan den tyska verksamheten omsätter mer än dubbelt så mycket som den svenska är vinsten i Sverige avsevärt större än i Tyskland - svenska konsumenter står för en oproportionerligt stor del av rörelseresultatet.

Varför här inte de våldsamma protestskriken från kunder, som står för fiolerna, och politiker, inte minst på vänsterkanten, som är uppfödda på ord som "övervinster", "profithunger" mm? Bristen på den typen av slagordsanalyser är lätta att leva med.

Värre är bristen på debatt kring det konkurrensklimat och kundbeteende som kan vara förklaringarna till de höga vinsterna. Pinsamt nog för journalisterna, kan man tycka, är det två "myndighetspersoner" som först tagit upp frågan: förre riksgäldsdirektören Thomas Franzén i en krönika i Privata Affärer och så statsrådet Sven Erik Österberg på DN Debatt den 21 februari. TV4 följde upp med ett inslag den 22:e om de usla villkoren för spararna.

Till de perspektiv på vinsterna och utdelningarna som synts lite av i dagspressen hör de historiska och utländska jämförelserna. Det vore värdefullt för läsare och lyssnare att få reda på hur vinsterna och utdelningarna utvecklats över åren. Är årets siffror unika? Är aktiernas direktavkastning osedvanligt höga eller är de skyhöga ökningstalen en följd av tidigare låga vinster och dålig utdelningar?

Och hur är det med de svenska vinsterna för t.ex. banker och energibolag i en internationell jämförelse? Är svenska ägare respektive konsumenter lyckligt lottade eller illa utsatta i förhållande till andra?

Till de få internationella jämförelser som publiceras är de som Vattenfall släppt ut om el-priserna som är låga i europeiska mått mätt. Kul för Vattenfall att berätta, men varför är det på det viset? 

Av Olle Rossander

Alla texter är granskade av den forskarpanel som är knuten till SNS Medieforums granskning av ekonomijournalistik. Författaren ansvarar för fakta och återgivna citat.