”Det tycktes oss som ett mirakel”, skrev en tysk officer från östfronten, ”att från de vidsträckta stäpperna dök nya massor av människor och vapen ständigt upp, som om en väldig trollkarl gjutit bolsjeviker och vapen i obegränsad kvantitet av Urals lera.” Att Sovjetunionen under andra världskriget tillverkade många och bättre stridsvagnar än väntat blev en överraskning för Nazityskland.
Men det var varken underverk eller trollkonster utan resultatet av tidiga krigsförberedelser, intensiva omställningar och evakueringar av människor och materiel 1941–42. Då omvandlades traktorfabriken i Tjeljabinsk till vad som kryptiskt kallades Tankograd. Stadens civila industri, som tagit emot evakuerad utrustning, arbetare och ingenjörer från Leningrad och Charkov kunde inom kort tillverka stridsvagnar som länge saknade motstycke på den tyska sidan.
Tjeljabinsk var under kalla kriget stängd för utlänningar. I Tankograd skildras stadens historia från ryska revolutionen 1917 och inbördeskriget fram till efterkrigstiden. Boken beskriver den industriella satsningen och jordbrukets kollektivisering på 1930-talet. Den stora terrorn 1937–38 drabbade de flesta samhällsgrupper. Men även uppbyggnadsarbetet präglade södra Ural. Här framträder människorna bakom kraftansträngningarna, de tekniker som ställdes inför nya utmaningar lika väl som de från skolbänken inkallade tonåringar som under krigsåren lärde sig industriyrken. I mångt och mycket är Tankograd en spegel av hela landets historia.