Hur var det första mötet med referensgruppen?
Det var jättebra. Skälen till det är att det fanns så mycket god vilja i rummet i de här viktiga frågorna. De handlar om att stärka hela samhällets motståndskraft mot kriser och ytterst krig. Det kan man inte göra utan väldigt bra samarbete mellan offentliga och privata aktörer. Det andra skälet är att det också måste göras på nya sätt. De hot vi står inför nu och i framtiden kan vi inte möta genom att bygga upp ett beredskapssystem som kanske var ändamålsenligt för 50 år sedan. Idag måste vi möta till exempel ett hybridangrepp i digitala system, och få svenska folket att förstå och känna att vi tål smällar.
Jag ser gärna, både som landshövding och civilområdeschef, gärna ett fördjupat samarbete med näringslivet och akademien kring de här frågorna. Om man till exempel tittar på beredskapsfrågor kring energi, kommunikationer, mat och vatten så fungerar det bara om både privata och offentliga aktörer samarbetar.
Varför valde Länsstyrelsen Stockholm att gå med i gruppen?
Vi har 21 länsstyrelser i landet och det finns sex civilområden. Vi har ett mycket stort ansvar i både kriser och vid höjd beredskap.
Det ansvaret handlar mycket om att möjliggöra samverkan mellan relevanta aktörer. Länsstyrelserna runt om i landet är den aktör som ska knyta ihop staten, regional nivå och kommuner, med resten av samhället, men där måste även det privata in. Så det här samarbetsformatet som SNS erbjuder behövs för att få det att fungera i hela samhället.
Jag är här i egenskap av civilområdeschef. Sverige har sex civilområden som samlar de berörda länsstyrelserna i de här länen, i mitt fall är Stockholm och Gotland, som samarbetar med kommuner och andra aktörer för att få den civila beredskapen i området att fungera. Där måste den privata sektorn vara med. Jag kommer naturligtvis att ta med mig det här till de andra civilområdena. För det är ju nu som Sverige ska in i Nato på riktigt, och att få det här att fungera till vardags, det kan staten inte göra utan samarbete mellan privata företag och akademien.
Vad har du för förväntningar på projektet?
Höga förväntningar, men det känns som om de kommer att infrias. Då blir Sverige bättre rustat på bred front att möta nya utmaningar.
Finns det något område inom projektet som du tycker är särskilt intressant?
Ledarskapsfrågor anser jag är ett intressant område att titta mer på. Länsstyrelsen är en förvaltningsmyndighet med 400-åriga rötter och traditioner som sitter djupt i tjocka väggar, samtidigt ska vi som samhälle möta helt nya typer av hot som vi inte kunde föreställa oss för bara några månader eller år sedan. Det ställer stora krav på ledarskap, att både kunna bottna i det som finns och har byggts upp i Sverige i decennier och sekler redan. Men att som ledare samtidigt vara beredd på att agera i det okända. Där har vi lärt oss av terrorism och pandemi under de senaste åren. Framgångsfaktorer har varit att våga agera med sitt mandat som ledare även om det inte fanns ett färdigförhandlat strategidokument om hur det borde gå till.
Under pandemin räddades tusentals liv av att chefer vågade agera i skarpt läge, även när kartan inte stämde överens med verkligheten. Då valde de inte att stå och hålla sig i kartan och klaga på verkligheten. Utan i stället att ta på gummistövlarna och ner på marken och försöka ta ett steg efter det andra. Det är så ledarskap måste fungera i kris och i det okända. Det behöver Sverige mer av, och där tror jag forskningen kan hjälpa oss.
Det är viktigt med samverkan över sektorsgränser – in med folk i samma rum för att lösa ett problem, och sedan också våga agera. Verkligheten skriker efter ”att vi ska agera”. I sådana lägen behövs en annan typ av ledarskap, det är svårt och ställer nya krav. Där tror jag att den här typen av diskussioner som vi hade idag, och även forskningen, kan hjälpa till.