Statens markpolitik, kommunerna och historiens ironi

Den svenska statens försök att styra kommunernas markhantering har i ett avseende tagit en oberäknelig vändning. I efterdyningarna av 1960-talets vänstervåg beslöt riksdagen att statliga bostadslån endast skulle beviljas till den som tänkte bygga bostäder på mark som erhållits av kommunen. Förslaget var socialdemokratiskt men erhöll stöd av vpk, centern och folkpartiet. Avsikten var att stärka kommunernas inflytande över bostadsmark och bostadsbyggande.

Politiskt var udden riktad mot den enskilda äganderätten, ty reformen kan ses som ett led i socialdemokratins maktpolitiska strategi att successivt stärka de offentliga organens grepp om tätortsmark och samhällsplanering. I boken klarläggs att den gamla socialistiska ägarlinjen levt kvar i bostads- och marksektorn trots att den på 1930-talet och i synnerhet efter ”skördetiden” övergavs i politiken i övrigt.

Men central intention är en sak, lokalt förverkligande en annan. Resultatet ute i kommunerna blev att det byggdes mindre på kommunfördelad mark år 1900 än innan markvillkoret infördes. Denna historiska ironi blottläggs och förklaras i undersökningen. Förklaringen ligger i principen ”undantag som regel”. Det som i riksdagen avsågs bli undantag förvandlades ute i lokalsamhällena till regel. Utifrån ett brett material kan författaren konstatera att svenska kommuner spelar en självständig roll vid genomförandet av centralstatens politik.