Samverkan kring multisjuka äldre: lärdomar från praktik och forskning

Paula Blomqvist Ulrika Winblad

Äldre patienter utsätts för medicinska risker när samordningen mellan kommuner och regioner inte fungerar. Det behövs tydligare statlig styrning av hur samverkan ska se ut, skriver Paula Blomqvist och Ulrika Winblad i en ny SNS-rapport.

Samverkan kring multisjuka äldre – lärdomar från praktik och forskning 273,1 KB PDF

Många äldre patienter lider av kroniska sjukdomar och har samtidigt behov av sociala insatser vilket innebär att flera aktörer måste samverka för att kunna möta deras vård- och omsorgsbehov. Trots flera års försök att förbättra situationen, brister samverkan ofta kring äldre multisjuka patienter i Sverige. I rapporten beskrivs reformer som har genomförts under de senaste decennierna för att förbättra samverkan. Utifrån utvärderingar och erfarenheter av dessa söks sedan förklaringar till varför problemen till stor del tycks kvarstå. Förutom de svenska erfarenheterna beskrivs även den internationella forskningen om samverkan kring multisjuka äldre.

Rapportens resultat och slutsatser

  • Den svenska sjukvårds- och omsorgssektorn är decentraliserad och präglas av stor lokal variation vilket gör det svårt att få en överblick över samverkan kring multisjuka äldre. För att förbättra uppföljningen av reformer behövs strukturerade översikter och systematiska utvärderingar. I dag bygger alltför stora delar av myndigheternas rapportering på »goda exempel« från olika kommuner, vilket inte säger så mycket om helhetsbilden eller hur samverkan skall kunna förbättras inom systemet som helhet.
  • Bristande kapacitet inom primärvården utgör ett centralt problem för samverkan kring multisjuka äldre. Primärvården behöver avsätta tillräckligt med resurser för att kunna inta en koordinerande och ledande roll. Nära vård-reformen har ännu inte lyckats förstärka primärvården.
  • Bristen på personal med rätt kompetens utgör ett stort hinder för stabila samverkanssystem. Detta gäller både läkare, sjuksköterskor (inklusive med sjuksköterskor med specialistkompetens) och undersköterskor i  hemsjukvård och hemtjänst..
  • Den internationella forskningen ger inga tydliga lärdomar om vilka enskilda organisationsförändringar som fungerar bäst utan pekar mot att interventioner med flera olika komponenter behövs. Geriatriska riskbedömningar av äldre patienter (även utanför geriatriken) som skrivs ut är vanligt förekommande internationellt men tycks mindre vanligt  i Sverige.

Rapportens rekommendationer

Staten bör …

  • verka för mer systematisk kunskapssammanställning om vilka samverkansmodeller som införts runtom i landet för att få en tydligare helhetsbild av hur samverkan mellan vårdens huvudmän fungerar idag.
  • förstärka den nationella styrningen som reglerar samverkan mellan regionala och kommunala aktörer genom tydligare anvisningar om innehållet i avtal som specificerar läkarmedverkan i den kommunala äldreomsorgen.
  • utreda hur finansiella incitament för samverkan kan stärkas samt undanröja negativa incitament som styr bort från samverkansinsatser.
  • överväga att införa målbaserad ersättning för primärvården när de uppnår målen avseende SIP-planer för multisjuka äldre som skrivs ut från sjukhus.
  • hitta vägar framåt för att förstärka läkarnas närvaro i den kommunala sjukvården.

Regionerna bör …

  • genomföra systematiska utvärderingar av nya organisationsmodeller och använda vetenskapliga metoder för att bedöma deras effekter.
  • förstärka primärvårdens förutsättningar att axla rollen som sammankallande för samordnad individuell planering (SIP) och utveckla personalens förmåga att arbeta utanför vårdcentralerna, i patienternas hem, i linje med Nära vård-reformen.
  • överväga att införa geriatriska helhetsbedömningar och förstärkt utskrivning inom slutenvården för äldre multisjuka patienter som skrivs ut från sjukhus.
  • säkerställa att utskrivningsprocessen inkluderar patient- och anhörigutbildning för egenvård, för att göra vården mer personcentrerad och effektiv.

Kommunerna bör …

  • förstärka både hemsjukvårdens och hemtjänstens medicinska kompetens genom fler sjuksköterskor och undersköterskor. Hemtjänstens personal är de som mest regelbundet besöker de äldre patienterna i deras hem och därför de som först kan uppmärksamma en försämring av patienternas tillstånd.
  • se över och utveckla samverkansavtalen med regionerna gällande läkarmedverkan i hemsjukvården i syfte att öka tillgängligheten till läkarinsatser. Detta kan exempelvis innebära fler fysiska hembesök och tillgänglighet för akuta läkarbedömningar dygnet runt.
  • systematiskt utvärdera lokala varianter av trygg hemgång för att kunna avgöra vilka patientgrupper som i första hand bör omfattas av åtgärden och hur den bör utformas för bäst effekt.

Om författarna

Paula Blomqvist är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Ulrika Winblad är professor i hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala universitet.