Sverige har en stark tradition av försäkringar och ersättningar via kollektivavtal eller fackligt medlemskap. De utgör ett viktigt komplement till de offentliga trygghetssystemen, särskilt i perioder då dessa försvagas. Rapporten ger en samlad bild av hur kompletterande ersättningar vid arbetslöshet, föräldraledighet, sjukdom och ålderdom vuxit fram över tid. Författarna visar hur dessa ersättningar både kan bidra till att upprätthålla en hög ersättningsgrad för många och samtidigt skapa ökad komplexitet som ställer höga krav på individen – och en risk att vissa grupper lämnas utanför.
Ett vanligt sätt att illustrera förhållandet mellan olika inkomstrelaterade ersättningar är i form av en pyramid likt den i figur 1, som kan kallas försäkringspyramiden. De lagstadgade, offentliga försäkringarna utgör botten av pyramiden. Ovanpå dessa är kompletterande försäkringarna, som kan vara kollektivavtalade, baserade på medlemskap eller helt individuella. Rapporten fokuserar på kollektivavtalade och fackliga försäkringar.
Figur 1. Försäkringspyramiden.
Resultat
- De kompletterande ersättningarnas betydelse ökar generellt när fler har inkomster över taken i de offentliga försäkringarna. Under delar av 2000-talet ökade exempelvis betydelsen av kompletterande ersättningar vid sjukpenning och arbetslöshet, för att sedan minska på senare år, när taken höjts i de offentliga försäkringarna.
- Det finns många exempel på att förändringar i ett avtalsområde kan sprida sig till andra. Sådan spridning bidrar till att göra regler och villkor mer lika för olika grupper.
- Tjänstepensionernas betydelse har däremot ökat successivt under de senaste decennierna. De har också blivit mer lika mellan avtalsområden. Samtidigt kan framväxten av pensionsavsättningar som skiljer sig mellan branscher i privat sektor skapa nya skillnader, men även där ser vi vissa tecken på konvergens.
- De kollektivavtalade ersättningarna vid sjukfrånvaro är idag relativt lika mellan avtalsområden, men det finns skillnader framför allt i längre sjukperioder och vid högre inkomstnivåer.
- Vid föräldraledighet ger de kollektivavtalade ersättningarna ofta en liknande ersättningsnivå, men ersättningsperioderna och kvalifikationsvillkoren skiljer sig mellan avtal.
- De kollektivavtalade ersättningarna vid arbetslöshet skiljer sig mer åt mellan avtal än ersättningarna på andra försäkringsområden, både vad gäller ersättningsnivå och kvalifikationsvillkor. Samtidigt har många fackförbund infört inkomstförsäkringar under 2000-talet som kan kompensera för skillnader mellan avtal, även om kunskapen om deras faktiska effekter är begränsad .
- Ålderspensionspremier dominerar nästan helt kostnaderna för de kollektivavtalade ersättningarna. Historiskt har dock premierna för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar varit betydligt högre än idag. Den ökade avsättningen till ålderspension har samtidigt drivit upp de totala kostnaderna för kompletterande ersättningar över tid.
- Utbetalningsdata från 2000-talet visar tydliga skillnader i trender mellan ersättningar på olika försäkringsområden. Tjänstepensionsutbetalningar har ökat kraftigt sedan slutet av 1990-talet, medan utbetalningarna av kompletterande ersättningar vid sjuk- och aktivitetsersättning har minskat sedan mitten av 00-talet i takt med att färre får den offentliga ersättningen. Utbetalningarna vid arbetslöshet har totalt sett varit stabila, men med färre mottagare och – fram till pandemiåret 2020 – högre ersättning per person.
Slutsatser
- Kompletterande ersättningar växelverkar med offentliga försäkringar över tid, men utvecklingen skiljer sig mellan försäkringsområden. Deras betydelse ökar när fler har inkomster över taken i de offentliga försäkringarna och kan i många fall kompensera för detta. Samtidigt förutsätter vissa av dem rätt till ersättning från den offentliga försäkringen vilket gör att de påverkas av förändringar i de offentliga systemen. Konsekvensen blir att tillgången till kompletterande ersättning kan förändras även om villkoren i avtalen inte gör det.
- De kompletterade ersättningarna har generellt blivit mer likartade för olika grupper av arbetstagare och bidrar till att upprätthålla en relativt hög ersättningsnivå för många. Samtidigt står vissa grupper utanför. Exempelvis omfattas 10 procent av de privatanställda arbetarna och 25 procent av privattjänstemännen inte av kollektivavtal, och vissa försäkringar är svåra att kvalificera sig för.
- De kompletterande ersättningarna har lett till en ökad komplexitet i inkomsttrygghetssystemet som helhet, vilket ökar behovet av förståelse för hur systemen fungerar. Det ställer högre krav på individen och kan öka risken för att gå miste om ersättning på grund av bristande kunskap. Komplexiteten kan även försvåra för politiska beslutsfattare att förutse konsekvenserna av reformer i de offentliga trygghetssystemen.
Om författarna
Axel Cronert, docent i statsvetenskap, biträdande universitetslektor och forskare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.
Klara Eklund, forskningsassistent vid Uppsala universitet.
Lisa Laun, docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).
Karin Meiton, doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet.