Påverkar samhällsvård barns framtida kriminalitet?

Barn och unga som varit placerade i samhällsvård begår särskilt ofta brott senare i livet. Men med bättre samhällsvård minskar risken för att de ska begå brott, skriver Matthew Lindquist i en ny SNS-rapport.

Rapporten introducerar ämnet samhällsvård och brottslig­het, ger en översikt av forskningen om placering i samhällsvård och dess effekter på framtida kriminellt beteende och lyfter fram viktiga lärdomar som går att dra av forskning som gjorts om ämnet.

Rapportens resultat

• Forskning tyder på att högre kvalitet på samhällsvården sänker brottsligheten.
• De sociala och ekonomiska kostnaderna för brottslighet är så höga att det är värt att lägga re­surser på att förbättra kvaliteten på samhällsvården.
• Forskning visar också att barn som placeras i samhällsvård har stora hälso- och utbildningsbrister. Att misslyckas i skolan när man är ung är dessutom en av de starkaste indikatorerna på kriminellt beteende som vuxen.
• Att placera ungdomar både med och utan kriminell erfarenhet på samma institutionsboende kan skapa negativa kamrateffekter.

Rapportens slutsatser och rekommendationer

• Antalet förstärkta familjehemsplaceringar (TFCO) bör ökas. Denna typ av familjehemsplacering bör användas som ett alternativ till institutionsvård.
• SiS-hemmens kvalitet måste höjas, dels genom att stärka personalens kompetens, dels genom att öka kunskapen om hur man hanterar ung­domar med ADHD, autism och psykiska problem. Dessutom måste det säkerställas att SiS-hemmen är en trygg och säker miljö fri från sexuella övergrepp. Dessa förslag ligger i linje med Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) rekommendationer för kvalitetsförbättringar för SiS-hemmen.
• Det bör vara obligatoriskt att barn och ungdomar som placeras i sam­hällsvård får regelbundna hälsokontroller. Kontrollerna bör innefatta både den mentala, fysiska, dentala och reproduktiva hälsan.
• Det bör vara obligatoriskt att barn och ungdomar som placeras i sam­hällsvård genomgår regelbundna utbildningskontroller. Upptäcker man brister bör de få hjälp av handledare.
• IVO:s kontrollfunktion bör undersökas. Fungerar den bra? Har IVO de resurser som krävs för att dess kontrollfunktion ska vara effektiv?
• Socialstyrelsens register över barn- och ungdomstjänster bör utökas med uppgifter om placeringstyp, placeringsorsak, placeringsdatum, placeringsstabilitet och orsaker till hur och varför en placering avslutas samt information om vilka vårdtjänster som klienten har fått, resultat från obligatoriska hälsokontroller och resultat från obligatoriska ut­bildningskontroller. Varje placering bör också ha en beteckning som anger om det rör sig om familjehem eller institutionsvård och detta system ska kunna synkas med andra nyckeldata som finns hos IVO, SiS och Statistiska centralbyrån.

Författare

Matthew Lindquist är professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.