Högre utbildning och forskning

Sverige är ett av de länder i världen som satsar mest av sina resurser som andel av BNP på högre utbildning och forskning. Den ökade resurstilldelningen verkar dock inte ha lett till ökad kvalitet eller större effektiviteten i systemet. SNS startade därför upp forskningsprojektet för att ta ett samlat grepp om den högre utbildningens och forskningens organisering, finansiering och styrning.

Några av de frågor som SNS på olika sätt har belyst inom projektet är: Hur kan universitet och högskolor i framtiden möta arbetsmarknadens ökande efterfrågan på alltmer avancerade kompetenser? Vilken roll har den högre utbildningen för organiseringen av det livslånga lärandet? Hur bör samspelet mellan forskning och högre utbildning utformas? Och hur skapas goda förutsättningar för forskning och nyttiggörande av forskningsresultat som bidrar till samhällsutvecklingen?

Projektet startade 2022 och avslutades i februari 2025. Nitton välmeriterade forskare inom nationalekonomi, företagsekonomi, ekonomisk historia, juridik, artificiell intelligens, entreprenörskap, statsvetenskap, socialt arbete och forskningspolitik har varit involverade i projektet. En namnkunnig referensgrupp har följt projektet och bidragit med värdefulla synpunkter och finansiering. Projektet har utmynnat i 11 rapporter och ett flertal seminarier och rundabordssamtal.

Lärdomar från projektet

En tydlig ambition i projektet har varit att ta fram ny empiri kring välkända målkonflikter som rör organisering och resurstilldelning inom systemet för högre utbildning och forskning. Forskningsprojektet har bland annat belyst hur avvägningen mellan mål såsom decentralisering eller centralisering, centralstyrning eller autonomi, samt bredd eller spets, påverkar kvaliteten på undervisningen och forskningen. Några av lärdomarna är:

1. Den kraftiga ökningen av antalet utbildningsplatser under framför allt 1990-talet innebar en större spridning i studenternas förkunskaper. Många universitetslärare vittnar idag om svårigheter att bedriva en utbildning som håller en hög och jämn kvalitet samt svårigheter att få tid till egen forskning.
2. Den omfattande högskolereformen 1977 då tolv nya högskolor bildades ledde till att något fler ungdomar från de kommuner där en högskola etablerades valde att läsa vidare efter gymnasiet. Reformen ledde också till att något fler personer med föräldrar utan högskoleutbildning valde att läsa vidare, och kan därför anses ha breddat studentunderlaget till viss del.
3. Den statliga finansieringen av forskning har blivit mer konkurrensutsatt och samtidigt mer politiskt styrd när forskningsråden fått allt större resurser. Det finns för- och nackdelar med finansieringens utformning, men i de senaste forskningspropositionerna saknas det en diskussion och vetenskaplig analys av varför staten valt att organisera forskningen på detta sätt.
4. Lärosätena fördelar allt större resurser till administrativa funktioner samtidigt som forskarna lägger lika mycket tid på administrativa uppgifter som tidigare.

Höga och delvis nya krav på den högre utbildningen

De senaste decennierna har högskolesektorn expanderat snabbt för att möta höjda krav på arbetsmarknaden samt en politisk ambition att möjliggöra högre utbildning för alla. Det är oklart hur expansionen har påverkat kursutbud, resursanvändning och kvalitet på olika utbildningar och om den har bidragit till ett breddat studentunderlag.

Ökad internationell konkurrens och snabb teknisk utveckling har också successivt höjt kompetenskraven på arbetsmarknaden. Mycket tyder därför på att den högre utbildningen kommer att få en allt viktigare roll framöver, både vad gäller vidareutbildning och ombildning. Idag saknas dock ett välutvecklat system för livslångt lärande. Lärosätena arbetar på olika sätt och i olika hög grad med att organisera kursutbudet för att tillgodose individers livslånga utbildningsbehov. Det är inte klarlagt hur kurser för yrkesverksamma kan integreras i den ordinarie undervisningen, och högskolelärarnas roll kan komma att förändras.

Utbildningsutbudet vid svenska lärosäten påverkas också i hög grad av den ekonomiska styrningen från regering och riksdag, bland annat via utformningen av ekonomiska basanslag. Lärosätena ges därför incitament att erbjuda kurser som efterfrågas av många sökande, i stället för att som i många andra länder styra mot utbildningar där det råder kompetensbrist på arbetsmarknaden.

Den högre utbildningen och forskningen är kommunicerande kärl. Universiteten utbildar forskare som i sin tur undervisar studenter på kandidat- och mastersnivå om nya upptäckter inom sina respektive forskningsfält. Forskningens kvalitet påverkar därigenom undervisningens kvalitet, vilket i sin tur påverkar kompetensen hos framtida forskare. Det är därför av vikt att undervisningen inom högre utbildning hålls på en hög nivå.

För att kunna generera kompetens hos Sveriges framtida forskare är det angeläget att attrahera dem. Sedan början av 2000-talet syns emellertid en nedåtgående trend i antal utbildade svenska doktorander, samtidigt som andelen doktorander från andra länder har ökat. Att Sverige lyckas locka till sig internationella förmågor är en styrka. Det är dock oklart hur den ändrade sammansättningen av doktorander påverkar den framtida kompetensförsörjningen till de svenska lärosätena och till högkvalificerade yrken utanför akademin.

Förutsättningar för forskning och utveckling

I Sverige spenderas stora resurser på forskning och utveckling. Hur kan resurserna användas för att få bästa möjliga avkastning? Hur ser samverkan ut mellan offentliga och privata satsningar? Finns det ”blinda fläckar” och går satsningar till sådant som skapar stor samhällsnytta?

En grundläggande förutsättning för att bedriva högkvalitativ forskning är en väl utformad forskningsinfrastruktur. Landskapet för forskningsinfrastruktur är idag komplext med en mångfald av aktörer. Infrastruktursatsningar kräver långa planeringshorisonter, samspel mellan näringsliv och lärosäten samt en politisk samsyn kring forskningspolitiken.

En stor förändring i utformningen av den svenska forskningspolitiken de senaste decennierna är styrningen mot ökade resurser till de statliga forskningsråden som utlyser forskningsmedel i konkurrens till forskare, i huvudsak enligt ämnesområden som rikspolitiken har beslutat om. Vilken betydelse har denna utveckling fått?

Sedan slutet av 1990-talet är det ett lagstadgat mål att högskolor ska samverka med det omgivande samhället för att nyttiggöra forskning. Men hur ska forskningen nyttiggöras och går detta att mäta?