Personalen vittnar om stora utmaningar på äldreboenden under pandemin. Deras erfarenheter ger viktiga lärdomar för framtiden, skriver Sara Erlandsson, Petra Ulmanen och Sara Wittzell.
Den här rapporten belyser personalens erfarenheter av att hantera covid-19-pandemin på fyra äldreboenden i Stockholm. Rapporten skildrar personalens vittnesmål om hur två år av pandemi har påverkat deras arbetssituation och de äldres omsorg. Studien bygger på intervjuer med omsorgspersonal, sjuksköterskor och enhetschefer. Vi undersöker vilka förutsättningarna var för att hantera pandemin, vilka åtgärder som vidtogs under pandemin för att hindra smittspridning samt vilka konsekvenser pandemin fick för personalen och för de boendes vård och omsorg.
Rapportens resultat
- Brister i information, hygienrutiner och kompetens försvårade hanteringen av pandemin. Även den generellt sett låga grundbemanningen och otrygga anställningsformer gav dåliga förutsättningar att hantera pandemin.
- Äldreboendena vidtog åtgärder i form av informations- och utbildningsinsatser, isolering av sjuka och smittade äldre, social distansering och ökad bemanning.
- Personalen berättar att bristande språkkunskaper och utbildningsbakgrund hos nyanställda försvårade arbetet under pandemin. De vittnar också om varierande kompetens hos utbildade undersköterskor och problem med att flera undersköterskeutbildningar inte håller tillräckligt hög kvalitet.
- Medicinska risker uppstod i början av pandemin genom begränsningar i möjligheten till sjukhusvård och att äldreboendenas läkare endast var tillgängliga på telefon.
- Att ny och outbildad personal utförde personnära vård och omsorg på egen hand innebar att insatsernas kvalitet äventyrades. Kvaliteten i vård och omsorg påverkades också av att omsorgens sociala aspekter fick stå tillbaka till förmån för ett starkt fokus på hygien och social distansering.
- De åtgärder som vidtogs under pandemin minskade självbestämmandet hos de boende. Det långa besöksförbudet medförde att de under lång tid inte fick träffa sina anhöriga. Åtgärder kring aktiviteter, isolering och samvaro i övrigt tycks ha utförts utan samråd med de boende. Personalen ställdes inför svåra avvägningar mellan den enskildes vilja och ansvaret att skydda andra boende mot smittspridning.
- Åtgärder för att minska smittspridning innebar att arbetsbelastningen ökade, att nya arbetsmoment tillkom och att personalen arbetade mer än vanligt. Personalen fick även ta ett större medicinskt ansvar.
- Pandemin medförde en ökad emotionell belastning för personalen. De kände oro och rädsla för att bli smittade och att smitta andra. Åtgärder för att minska smittspridning innebar dels att de boende blev mer passiva, nedstämda och oroliga, dels att personalen förhindrades att ge den tröst och sociala stimulans som kunnat motverka dessa konsekvenser. Personalen mötte i ökad utsträckning svår sjukdom och död bland personer som de haft en relation till. De vittnar om känslor av sorg och maktlöshet.
Rapportens slutsatser och rekommendationer
- Chefer och sjuksköterskor har under pandemin fått ta ett alltför stort ansvar för att samordna och sammanställa information från olika myndigheter till omsorgspersonalen. Det behövs åtgärder för ett samordnat och målgruppsanpassat informationsflöde.
- Socialtjänstlagen betonar den enskildes rätt till självbestämmande, inflytande och integritet. Att de boendes självbestämmande kraftigt begränsades under pandemin visar på vikten av att arbeta systematiskt med dessa frågor.
- Omsorgspersonalen behöver kontinuerlig vägledning om hur hygienrutiner upprätthålls och hur självbestämmande kan bevaras i den kollektiva miljö som äldreboendet utgör. Omsorgspersonal som är med om ovanligt svåra situationer i arbetet behöver också krisstöd.
- Bemanningen utgör en sårbarhet. Det behövs fler anställda, tryggare anställningsformer och högre kompetens för omsorgspersonal. De bör i huvudsak vara undersköterskor.
- Det behövs mer medicinsk kompetens på äldreboenden. Det krävs fler sjuksköterskor och bemanning av sjuksköterskor dygnets alla timmar.
- De sociala aspekterna av omsorgen har visat sig vara lika betydelsefulla som de medicinska. Omsorgspersonalen behöver ha både social kompetens och goda språkkunskaper för att kunna möta de äldres sociala behov och värna om deras livskvalitet.
om författarna
Sara Erlandsson är lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet.
Petra Ulmanen är lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet.
Sara Wittzell är doktorand i socialt arbete vid Stockholms universitet och har varit forskningsassistent i studien.