Digitaliseringen av svensk vård och omsorg

Björn Ekman Lina Maria Ellegård

Digitaliseringen av svensk vård och omsorg 676,2 KB PDF

Den åldrande befolkningen sätter press på finansieringen av vården och omsorgen genom att allt färre yrkesverksamma ska sörja för allt större vård- och omsorgsbehov. Vården brottas sedan länge med bristande tillgänglighet och det finns stora regionala och socioekonomiska skillnader i hälsa och utnyttjande av sjukvård. Digitalisering har framförts som ett sätt att hantera de utmaningar som vården och omsorgen står inför. I rapporten diskuterar vi under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning införandet av digital teknik kan leda till ökad produktivitet och förbättrad effektivitet i vården och omsorgen i Sverige.

RESULTAT OCH SLUTSATSER

  • Digitala teknologier kan bara i viss utsträckning möta vårdens och omsorgens stora utmaningar och det är i sig är en utmaning att tillämpa ny avancerad teknologi.
  • Det råder stor osäkerhet om i vilken utsträckning digitala vårdteknologier, såsom monitorering och modeller för riskbedömning, faktiskt kan leda till minskade vårdbehov. Vårdens möjligheter att förutse och förebygga vårdbehov bland individer som ännu inte insjuknat påverkas inte av framstegen inom maskininlärning, eftersom data på dem saknas i vården.
  • Automatisering kommer inte räcka till för att lösa problemet med personalförsörjning eftersom många arbetsuppgifter i vård och omsorg är svåra, eller rent av omöjliga, att automatisera.
  • En översikt av hälsoekonomisk evidens visar att digitala teknologier ofta bedöms vara kostnadseffektiva alternativ till vanlig vård. Men kostnadseffektiviteten beror inte sällan på att patienterna sparar tid, eller på att teknologin genererar tillräckligt stora hälsovinster för att motivera ökade sjukvårdsutgifter. Att en teknologi anses kostnadseffektiv betyder alltså inte att den nödvändigtvis underlättar finansieringen av vård och omsorg.
  • Digitala teknologier medför risker kopplade till bland annat integritet och ökad komplexitet. Adekvat utbildning är en förutsättning för att vara medveten om dessa risker, och därmed kunna minimera dem eller hantera deras följder.
  • Det finns fördelar med ett gemensamt nationellt ramverk för bedömning av nya teknologier. Det utesluter inte att det slutgiltiga beslutet om införande ligger kvar hos den enskilda regionen/kommunen.
  • Tidigare forskning visar att det finns många faktorer som påverkar i vilken utsträckning ny teknologi tas i bruk. Två viktiga faktorer är att personalen erbjuds relevant utbildning och fortbildning samt att det finns en vilja att ta risker eller genomföra förändringar.
  • Koordineringsproblem och intressekonflikter inom både omsorgen och sjukvården kan utgöra hinder för de genomgripande förändringar av arbetssätt och organisation som krävs för att få full utväxling av ny teknologi.
  • I Sverige har tjänster för distanskonsultationer i primärvård varit ett framträdande exempel på digitalisering i vården. Detta är ett kostnadseffektivt alternativ till vissa typer av fysiska besök, men kan knappast spela en avgörande roll för att möta vårdens och omsorgens stora utmaningar.

RAPPORTENS REKOMMENDATIONER

REKOMMENDATIONER TILL STATEN

  • Det finns ingen anledning att låta principerna för godkännande av ny teknologi variera inom landet. Staten bör säkerställa att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) har tillräckliga resurser för uppdraget att bedöma även digital medicinteknik.
  • Som ansvarig för högre utbildning bör staten också säkerställa relevant ut- och fortbildning för personal som behöver tolka och presentera vårdinformation i digitalt format.
  • Staten bör ta ett större ansvar för att bevaka jämlikhetsfrågan, då det är troligt att digitalisering kan påverka skillnader i vård och omsorg mellan invånare i olika regioner och kommuner.

REKOMMENDATION TILL SJUKVÅRDENS OCH OMSORGENS HUVUDMÄN

  • Huvudmännen bör erbjuda ut- och fortbildning för att möjliggöra de genomgripande förändringar av arbetssätt och organisation som krävs för ett ökat utnyttjande av digital teknologi.
  • Huvudmännen behöver verka för att organisationskulturer och uppföljningssystem i högre grad visar förståelse för och uppmuntrar initiativ till verksamhetsutveckling.
  • De övergripande principer för ekonomisk ersättning som används i dag hindrar inte verksamhetsutveckling – men uppmuntrar det inte heller. För att främja investeringar i effektiviserande teknologi bör alltför decentraliserat kostnadsansvar för medicinsk teknologi undvikas. På samma sätt bör man undvika alltför snabba justeringar av anslag för verksamheter som effektiviserat.
  • Det är viktigt att huvudmännen tillämpar de principer för prioritering som utarbetats i andra sammanhang även för digitala teknologier. Det finns skäl att överväga hur man ska prioritera teknologi vars främsta vinst är att den sparar tid för patienten.
  • Huvudmännen bör bevaka hur införandet av nya teknologier främjar eller motverkar målet om jämlik tillgång till vård, och vara beredda på att göra insatser för att minska omotiverade skillnader. Sådana insatser behöver inte nödvändigtvis ha med digital teknologi att göra.
  • Systemet med utomlänsersättning var aldrig tänkt att hantera en nationellt baserad digital primärvård. Sjukvårdsregionerna bör reformera dagens modell med utomlänsersättning för digital primärvård på distans.
  • Stora utvecklingskostnader i samband med informationsdriven vård innebär att huvudmän så långt möjligt bör samarbeta om sådana utvecklingsarbeten. En harmonisering av patient- och journaldatasystem över regiongränserna skulle underlätta i detta avseende.

om författarna

Björn Ekman är docent i hälsoekonomi vid Lunds universitet och forskare vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Malmö.

Lina Maria Ellegård är biträdande professor vid Fakulteten för ekonomi på Högskolan Kristianstad samt docent och forskare vid Nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet.