Forskare: Sociala insatser underskattas i arbetet mot brott

Politiker underskattar ofta sociala insatsers betydelse för att minska brottsligheten. De kan vara väldigt kostnadseffektiva eftersom till exempel mer utbildning inte bara bidrar till minskad brottslighet, utan också gynnar samhället på andra sätt. Det skriver nationalekonomen Randi Hjalmarsson i den nya SNS-rapporten Social Policies as Crime Control.

Social Policies as Crime Control 762,8 KB PDF

»Kriminalpolitik och socialpolitik kompletterar enligt mig varandra i arbetet med att minska brottsligheten. Åtgärder som att öka antalet poliser och skärpa straff kan vara användbart för att påverka brottsligheten i ett kortare perspektiv. Men sociala insatser, särskilt de som riktas mot uppväxtvillkor för barn och unga, kan också förhindra att individer inleder en kriminell bana i livet«, säger Randi Hjalmarsson.

Statistik i rapporten visar att intagna skiljer sig från resten av befolkningen på flera sätt, bland annat vad gäller utbildning, fysisk och psykisk hälsa, uppväxtvillkor, missbruk och anknytning till arbetsmarknaden. I de fall forskningen visar ett tydligt orsakssamband mellan sådana faktorer och brottsligt beteende kan sociala insatser användas för att minska brottsligheten.

Rapporten fokuserar på sju socialpolitiska områden – utbildning, alkohol, tidig uppväxtmiljö, hälso- och sjukvård, sysselsättning, välfärd och värnplikt – och undersöker huruvida insatser på dessa områden kan utgöra möjliga sätt att minska brottsligheten.

För att ta ett av områdena: En stor mängd studier finner orsakssamband mellan utbildning och brottslighet. Förutom att skolundervisning i sig minskar möjligheten att begå brott leder mer undervisning till minskad framtida brottslighet.

»Genom att höja kvaliteten på undervisningen – särskilt i områden där skolor inte fungerar bra – kan utbildning potentiellt sett användas för att minska brottsligheten. Åtgärder att fundera på kan vara att höja lärarlönerna, öka incitamenten för de bästa lärarna att arbeta i de svagaste skolorna eller att ge mer resurser för att ha tillräckligt kompetent personal, till exempel biträdande rektorer, som målmedvetet kan hantera problem kring disciplin och skolk«, framhåller Randi Hjalmarsson.

På ett mer allmänt plan reflekterar hon över vad politiker bör fokusera på:

»I ett samhälle som det svenska, med omfattande välfärdsprogram, utbyggd hälso- och sjukvård och allmän förskola bör man undersöka i vad mån kvaliteten är tillräckligt hög och nyttjandet är väl spritt i alla delar av landet. Bara för att det finns generella förmåner betyder inte det att de är likvärdiga«.

Om författaren

Randi Hjalmarsson är professor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, medlem av Kriminalvårdens vetenskapliga råd och biträdande redaktör för The Journal of Law, Economics, and Organization.