Vad är det som krävs för att högskolepolitiska reformer ska genomföras? Mats Benner och Sylvia Schwaag-Serger, professorer i forskningspolitik vid Lunds universitet, analyserar i den här rapporten svensk högskolepolitik från efterkrigstiden och framåt, och menar att det som krävts historiskt varit en kombination av social mobilisering, expertis, institutionell anpassning och, inte minst, djupgående teknologisk förändring.
Befinner vi oss i en sådan tid idag? Författarna menar att så skulle kunna vara fallet och landar i ett antal reformförslag utformade för att göra högskolepolitiken anpassad för vår tid.
rapportens resultat och slutsatser
- Vår genomgång av några grundläggande förändringar i svensk högskolepolitik visar ett antal tydliga faser i politikens utveckling, med olika form för ledning, styrning och organisation av den högre utbildningen och forskningen.
- Perioden från andra världskrigets slut till ungefär år 1970 utmärktes av en utbyggnad av universiteten, upprustning av forskningsfinansieringen och utvidgning av utbildningens dimensionering. De viktigaste instrumenten för policyanalys och genomförande var ett antal centrala statliga utredningar, som fastställde ramen för en snabb expansion av den högre utbildningen och forskningen. I grunden rådde en solid konsensus över politiska, sociala och ekonomiska gränser om värdet av modernisering av högre utbildning och forskning.
- Vid mitten av 1970-talet gjordes en motsvarande översyn och omställning av högskolepolitiken. De yttre omständigheterna var mer instabila och krav på social och ekonomisk omställning mer akut formulerade, mot bakgrund av att högkonjunkturen under den långa perioden mellan 1945 och 1975 började ebba ut. Också i denna period spelade statliga utredningar en central roll, där opinioner formades och institutionella alternativ prövades.
- Den omvandling som skedde vid 1990-talets ingång pågick i omgångar till 2010-talet. Den planerade och strukturerade modell för svensk högre utbildning och forskning som väglett de två tidigare högskolepolitiska perioderna övergavs. Det var inte längre planenlighet och central styrning som betonades utan experimentell anpassning. Avregleringarna ledde inte till några omfattande institutionella förändringar, och av det pluralistiska finansieringssystemet uppkom spretighet istället för mångfald och konkurrens.
- Sedan 2010 har svensk högskolepolitik befunnit sig i ett tillstånd av det vi kallar expansiv stagnation, där mer resurser och uppdrag har tillförts men som systemet inte kunnat omsätta i kvalitativa förändringar. Flera faktorer har blockerat förändring, analys är en av dem. Ett tämligen stort antal statliga utredningar inom viktiga områden har tillsatts, men utan tydligt genomslag. Politiken har å sin sida haft svårt att enas om en samlad riktning för högskolepolitikens anknytning till samtidens stora frågor.
- Det betyder alltså inte att det svenska högskolesystemet stagnerat; systemet har fortsatt att växa och en mängd olika initiativ har tagits, men alla försök att göra en samlad bedömning och skapa en samlad ram kring svenska lärosäten har havererat. Detta ”stillastående och stampande” är särskilt problematiskt i en tid av transformation där banbrytande teknik, en ny geopolitisk kontext och en alltmer påtaglig klimatkris förändrar vår värld i grunden.
RAPPORTENS REKOMMENDATIONER
- Stärk den sociala mobiliseringen och expertisrollen inom högre utbildning och forskning. Detta kan skapa förutsättningar för gemensamma mål och ansträngningar över intressegränser. Ett högskoleobservatorium, som föreslagits i debatten, kunde vara en möjlighet.
- Förändra hur resurser fördelas och målsättningar formas. Små medel kan få effekten att flytta (nudging) en sektor. Här finns flera goda internationella exempel, bland annat det tyska excellensinitiativet, som skapat en tydlig orientering mot internationell synlighet och ambition genom profilering inom och mellan universitet.
- Bind samman ambitionerna och skapa ett ramverk som kan hålla över en längre tid. Det är snart 30 år sedan huvudprinciper för högskolans utveckling lades fast. Allt sedan dess har olika reforminitiativ lagrats ovanpå varandra, utan inbördes koordinering. Det behövs en samlad högskolepolitisk utredning som sammanfattar villkoren inom alla områden för högskolan.
- Vill även se mer av: mångdisciplinära centra, institut eller tankesmedjor; kunskapsöversikter för komplexa samhällsfrågor skrivna för beslutsfattare; stöd till banbrytande forskning; förnyelse i den högre utbildningen.
FÖRFATTARE
Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.
Sylvia Schwaag Serger, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.