Det svenska avtalssystemet fungerar mycket bättre i dag än tidigare, konstaterar Lars Calmfors i ett nytt nummer av SNS Analys. Löneavtalen skapar inte längre ekonomiska störningar. De väcker inte heller samma uppmärksamhet som tidigare.
Men mer återhållsamma löneökningar i förhållande till pris- och produktivitetsökningarna samt större löneskillnader i botten skulle kunna ge betydligt större bidrag till att få ner arbetslösheten. 2013 års avtal förvärrar inte konjunktursituationen, men bidrar inte heller till en lägre arbetslöshet, menar Lars Calmfors i Hur fungerar det svenska avtalssystemet? (SNS Analys nr 12).
Ända sedan det första industriavtalet om förhandlingsordningen 1997 har exportindustrin fungerat som normsättare. Det eftersträvas ännu tydligare i det nya industriavtalet från 2011. Medlingsinstitutet har också inskrivet i sin instruktion att det ska verka för en sådan ordning.
Att industrin sätter det ”märke” som andra avtal sedan följer är egentligen inte alls självklar i dagens ekonomiska miljö med rörlig växelkurs och inflationsmål. Så länge det finns trovärdighet för Riksbankens låginflationspolitik skulle det antagligen fungera också med andra normsättare.
Sifferlösa avtal, där löneökningarna bestäms i lokala förhandlingar, ökar kraftigt i omfattning. Om dessa sifferlösa avtal systematiskt utnyttjas av avtalsområden som vill lägga sig över normen kan detta komma att utsätta dagens system med industrin som normsättare för svåra påfrestningar, konstaterar Lars Calmfors.
Lars Calmfors är professor i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.
Debatt
Lars Calmfors i GP: Så kan avtalsrörelsen få ned arbetslösheten mer än tidigare