Transportsektorn och klimatpolitiken

Maria Bratt Börjesson

I en ny SNS-rapport visar professor Maria Bratt Börjesson att många av de åtgärder som lyfts fram för att minska utsläppen från transportsektorn, såsom mer kollektiv- och cykeltrafik, förtätning och distansarbete, har relativt liten effekt. Drivmedelsbeskattning är betydligt mer effektivt men sektorn är redan högre beskattad än övriga sektorer och har bekymmersamma fördelningseffekter. På lång sikt är därför den enda hållbara lösningen en elektrifiering av vägtransporterna, menar Bratt Börjesson. Hon föreslår att staten tar ansvar för en utbyggnad av elnäten längs vägnätet, och efter hand trappar ner eller designar om bonusar och skattelättnader för elbilar och stöd till privata laddningspunkter.

Transportsektorn och klimatpolitiken 2,9 MB PDF

Minskningen av växthusgaser från transportsektorn är hittills måttlig i relation till riksdagens 70-procentsmål, och det målet kommer inte att nås med hittills beslutad politik. Minskningen har huvudsakligen uppnåtts genom ökad användning av importerade biodrivmedel. Vägtrafiken fortsätter att öka trots hög beskattning av drivmedel och stora resurser avsatta till en uppsjö av andra åtgärder med syfte att förbättra alternativen till vägtrafik.

Mellan 2010 och 2018 ökade antalet körda kilometer (trafikarbetet) med personbil med 9 procent. Under samma period ökade resandet med kollektivtrafik 29 procent och lastbilarnas trafikarbete med 17 procent. Så kraftigt ökade satsningar på alternativ har inte minskat vägtrafiken.

Stora resurser läggs på förbättrade alternativ till vägtransporter, det vill säga järnvägs- kollektiv- och cykeltrafik. Även resfria möten och distansarbete framhålls som alternativ. Men enligt Bratt Börjesson saknas det i stort sett evidens för att sådana åtgärder ger substantiella minskningar av utsläppen, även om de ofta skapar stora nyttor i form av välfärd och service.

Ekonomiska styrmedel, främst i form av beskattning av drivmedel, är de mest kostnadseffektiva och träffsäkra instrumenten för att minska utsläppen. Men vägtrafiken betalar redan mer för sina utsläpp än vad andra sektorer gör. Och högre bensinskatt drabbar hushåll med låga inkomster och långa avstånd eftersom bilresandet varierar stort inom alla inkomstgrupper och regioner.

För att kraftigt minska utsläppen från vägtrafiken till rimliga samhällsekonomiska kostnader krävs därför ett drivmedelsbyte, och på lång sikt elektrifiering. Dagens intäkter från vägtrafiken kan antagligen täcka det offentligas kostnader för elektrifieringen, trots bortfallet från bensin- och dieselskatten som den för med sig, menar Bratt Börjesson.

»En förutsättning är att de statliga elbilsbonusarna trappas ned i takt med att elbilarna faller i pris. Staten borde i stället lägga krutet på att ta ansvar för elektrifiering¬en i form av utbyggnad av elnät längs vägnäten så att tillräcklig effekt når fram. För tung trafik kan elvägar var en lösning. Marknaden kommer inte att klara detta själv eftersom elnäten utmärks av skal- och systemeffekter«, säger Maria Bratt Börjesson.

Fram till 1980-talet var det en principiell rättvisefråga att varje transportslag skulle balansera utgifter mot intäkter.

»Överfört till dagens kontext skulle det innebära att bilisterna själva ska betala för elektrifieringen av transportsystemet. Det skulle dock innebära att de som använder järnvägen och sjöfarten skulle behöva bidra mer till statens kostnader för dessa. Men hur de olika transportslagen ska finansernas framöver är givetvis en politisk fråga«, säger Maria Bratt Börjesson.

Rapporten utkommer inom ramen för SNS forskningsprojekt Hållbar samhällsbyggnad.