Barn som tvångsomhändertas löper betydligt högre risk att dö i ung ålder. Trots att ingripandet syftar till att skydda barnen har tvångsplaceringen i vissa fall motsatt effekt, visar en ny rapport från SNS.
Omkring fem procent av svenska barn omhändertas någon gång under sin uppväxt och placeras i familjehem, grupphem och institutioner. Dessa barn löper ökad risk att dö i förtid, använda tunga droger, göra suicidförsök och diagnostiseras med en rad fysiska och psykiska sjukdomar. Kunskapen om hur dessa risker påverkas av att barnet placeras utanför hemmet är dock begränsad.
Genom att koppla data från dödsorsaks-, patient- och brottsregister har forskaren Ronja Helénsdotter i rapporten Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn analyserat hur tvångsplaceringar påverkar barn. Studien, som är den första i sitt slag, baseras på över 21 000 domar om vård med stöd av lagen om vård av unga (LVU) åren 2001–2019.
»För första gången får vi veta vad som hade hänt ifall färre barn hade tvångsomhändertagits dessa år«, säger Ronja Helénsdotter, nationalekonom vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) och Göteborgs universitet.
Analysen visar att beslutet att tvångsomhänderta barn orsakar kraftigt ökad suicidrisk redan inom nio månader från domstolens beslut. Majoriteten av dödsfallen sker under tiden som barnet fortfarande befinner sig i samhällets vård. Det är inte enbart barn som bor på institutioner och gruppboenden som far illa. De skadliga effekterna finns även bland barn som placeras i familjehem.
Helénsdotter betonar att resultaten inte betyder att samhället bör undvika ingripanden när barn lever i riskfyllda hemförhållanden eller visar destruktivt beteende. Däremot krävs kvalitetsförbättringar, som bättre tillsyn och ökat samarbete med hälso- och sjukvården. Det är också viktigt med insatser för att minska risken för att placerade barn utsätter varandra för brott eller på andra sätt skadar varandra.
»Det finns ingen lätt lösning. Hela samhället behöver kraftsamla för att ge alla tvångsplacerade barn en bättre uppväxtmiljö«.
Även om det finns problem i hemmiljön eller om barnet har beteendeproblem, innebär det inte alltid att situationen blir bättre genom tvångsomhändertagande, menar Helénsdotter. Beslutsfattare måste noggrant överväga om placering utanför hemmet verkligen är till barnets bästa eller om insatser i hemmiljön skulle kunna ge bättre resultat. Detta är särskilt viktigt i fall där det inte är självklart att barnet bör omhändertas.
»Resultaten av forskningen är tydliga. Fler barn hade överlevt barndomen och färre hade begått våldsbrott om färre barn tvångsomhändertogs. För att ändra på det måste vi avsevärt förbättra uppväxtvillkoren i den sociala barnavården«, säger Ronja Helénsdotter.
Om rapporten
Rapporten är en fristående SNS Analys där nationalekonomen Ronja Helénsdotter studerat effekterna av socialtjänstens ingripande och undersökt hur tvångsplacering av barn har påverkat deras hälsa.
Om författaren
Ronja Helénsdotter är forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) och Göteborgs universitet.