Äldre patienter utsätts för medicinska risker när samordningen mellan kommuner och regioner inte fungerar. Det behövs tydligare statlig styrning av hur samverkan ska se ut, skriver Paula Blomqvist och Ulrika Winblad i en ny SNS-rapport.
När äldre behöver såväl regional vård som kommunala vård- och omsorgsinsatser kan det uppstå lägen där ingen part tar helhetsansvar. Den risken består trots åratal av försök till förbättringar och trots att problemen blev särskilt tydliga under pandemin, skriver Paula Blomqvist och Ulrika Winblad i SNS-rapporten Samverkan kring multisjuka äldre: lärdomar från praktik och forskning. Oplanerade återinskrivningar på sjukhus av multisjuka äldre har ökat. Och fast det finns en lag om så kallad samordnad individuell planering, SIP, kommer inte alltid någon sådan till stånd, påpekar de.
»Förutom stress och oro så medför det medicinska risker för patienterna när samordningen inte fungerar. Det är också ett samhällsekonomiskt problem eftersom det ofta leder till ökat behov av sjukhusvård«, säger Paula Blomqvist, professor i statsvetenskap.
I rapporten går forskarna igenom såväl svenska erfarenheter som internationell forskning på området. De finner att samverkansreformer kan ha positiva effekter, främst då det gäller patientnöjdhet och tillgänglighet. Men de konsaterar också att personalbrist tycks vara ett av de största hindren för lyckad samverkan. Samtidigt som det behövs fler läkarinsatser i kommunala verksamheter, så finns det för få allmänläkare inom regionerna. Det råder även brist på sjuksköterskor och annan medicinsk personal inom kommunal vård och omsorg.
»Att stärka den medicinska kompetensen inom kommunerna är avgörande för att fler äldre ska kunna få hjälp i tid på rätt vårdnivå. Vi ser också att primärvården inte har den kapacitet som krävs för att möta upp multisjuka äldres vårdbehov«, säger Ulrika Winblad, professor i hälso- och sjukvårdsforskning.
Blomqvist och Winblad vill därtill se tydligare statlig styrning av samordningen mellan aktörerna inom vård och omsorg. Lagtexten på området slår fast att de ska samverka, men säger däremot inte något om hur. Därför har det utvecklats en mängd lokala modeller som sammantaget är svåra att överblicka och utvärdera. Dessutom bygger uppföljningen från myndigheter och organisationer till stor del på vad som beskrivs som goda exempel. Det blir en otydlig form av styrning, menar forskarna i rapporten och efterlyser mer precisa riktlinjer.
om författarna
Paula Blomqvist är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
Ulrika Winblad är professor i hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala universitet.