Det är ett tankefel att staten ska investera i infrastruktur bara för att marknadsräntan är låg just nu. Det konstaterar transportekonomen Disa Asplund i SNS-rapporten "Kalkylräntan och statliga infrastrukturinvesteringar". Marknadsräntan är bara en komponent i kalkylunderlagen. Hänsyn bör tas till hela riskbilden och till om den samlade nyttan för ett projekt överstiger kostnaderna. Statliga infrastrukturinvesteringar är nästan lika känsliga och riskfyllda som en bred aktieportfölj.
Som underlag till större statliga infrastrukturinvesteringar görs samhällsekonomiska kalkyler där kalkylräntan ofta är avgörande för lönsamheten för enskilda projekt. Kalkylräntan kan ses som den offentliga sektorns årliga avkastningskrav på investeringen. Den visar bland annat samhällets värdering av tid och avgör hur framtida kostnader och nyttor ska tas hänsyn till i kalkylen.
I rapporten visar Disa Asplund att det finns flera metoder för att bestämma kalkylräntan. Men oavsett metod måste man räkna med betydligt högre kalkylränta än den låga ränta som staten kan låna till idag, menar hon. Det beror främst på att infrastrukturinvesteringar inte är riskfria. Det är staten, och därmed skattebetalarna, som står för kreditrisken. Staten undkommer inte risker kopplade till ekonomin i stort, vilket gäller för alla projekt. Riskerna underskattas dessutom troligtvis, bland annat för att man inte tar tillräcklig hänsyn till extrema händelser. Den pågående coronapandemin är ett exempel på en sådan händelse.
»Infrastrukturinvesteringar bör bottna i reella transportbehov som nuvarande transportsystem inte tillgodoser, och där kostnaderna understiger projektens nytta. Sådana projekt kan identifieras med och utan låga kalkylräntor. Enbart låga räntor kan inte motivera investeringar i infrastruktur«, säger Disa Asplund, forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut.
Avkastningen från infrastrukturinvesteringar är dessutom generellt sett lägre än den avkastning man kan få med finansiella instrument. Disa Asplund visar att transportinfrastrukturinvesteringar i Sverige historiskt sett varit nästan lika riskabla som investeringar i breda aktieportföljer.
»Staten skulle alltså kunna få en högre avkastning om man investerar i värdepapper i stället för i infrastruktur, med motsvarande nivå av ekonomisk risk. Investeringar i värdepapper har dessutom fördelen att avkastningen kan fördelas jämnt över landet, medan lönsamma infrastrukturinvesteringar är koncentrerade till specifika geografiska områden«, säger Disa Asplund.
Rapporten utkommer inom ramen för SNS forskningsprojekt Hållbar samhällsbyggnad.