Den globala finanskrisen och dess enorma realekonomiska kostnader har väckt frågan om hur tillsynen av de samlade riskerna av det finansiella systemet, så kallad makrotillsyn, ska ordnas och vilka verktyg som kan användas för att hantera riskerna.
Torbjörn Becker menar att det inte finns anledning att skynda på beslut om var ansvaret för finansiell stabilitet ska ligga. Det är mycket viktigare att kartlägga möjligheter och begränsningar med makrotillsyn och tillhörande verktyg och att reda ut kopplingarna mellan finansiell stabilitet och penningpolitik. Ska till exempel reporäntan användas för att trygga finansiell stabilitet eller görs detta bättre med andra instrument? I dag råder bland många marknadsaktörer en osäkerhet om huruvida finansiell stabilitet ingår eller inte i Riksbankens målfunktion. Detta kan göra kommunikationen av de penningpolitiska besluten otydlig, vilket påverkar ekonomiska aktörers förmåga att prognostisera hur framtida penningpolitiska beslut kommer att se ut och därmed hela räntebanan.
‒ Att mer tydligt beskriva på vilket sätt finansiell stabilitet ingår i Riksbankens målfunktion är förmodligen en viktigare fråga än frågan om vilken institution som ska hantera makrotillsyn och tillhörande verktyg, menar Torbjörn Becker.
Ansvaret för utvecklingen av det analytiska ramverket bör ligga på Riksbanken givet deras kompetens på området även om samråd med de andra centrala institutionerna och den akademiska världen naturligtvis blir en väsentlig del av arbetet. Den mer skarpa ansvarsfördelningen vad gäller makrotillsyn kan dock med fördel vänta tills det finns bättre kunskap om hur de olika verktygen fungerar.
I skriften diskuterar Torbjörn Becker också hur Riksbanken och andra institutioner hanterade den finansiella krisen. Förutom justeringar av reporäntan kom en rad okonventionella åtgärder att användas, till exempel avtal om upplåning och utlåning med andra centralbanker och lån till bankerna på längre löptider till både rörlig och fast ränta. Ett resultat var att Riksbankens balansräkning växte från 200 till 760 miljarder.
‒ Åtgärderna för att hantera krisen vidtogs snabbt och var överlag välavvägda, men åtgärderna uppfanns längs vägen snarare än att de fanns i en verktygslåda. Att det ändå fungerade väl i krisen var mer ett resultat av att rätt personer satt på rätt platser och att dessa samarbetade väl än att det fanns färdiga ramverk för krishantering, säger Torbjörn Becker.
Torbjörn Becker är ekon. dr i nationalekonomi och chef för SITE vid Handelshögskolan i Stockholm